ADHD/Bipolär-Varningar om Zyprexa läkemedel
Vilka val gör vi när det gäller medicinering?
Vilka valmöjligheter har vi?
Vilka alternativ finns att inte övermedicineras?
Vilken energi är vi själva beredda att lägga och prova INNAN medicinering är sista alternativet?
Vilken tillgång har vi till alternativa behandlingar; KBT, psykoterapi, sjukskrivningar osv?
Jag har de senaste två gångerna haft intressanta diskussioner med min läkare Björn. Han är intressant att prata och känner mig trygg, fri och öppen i samtalen.
Vi har diskuterat hur man ska kunna balansera den Bipolära delen av mig.
Jag är noggran med att kolla upp vad det är man vill stoppa i mig.
Jag kan visst ta medicin med svåra biverkningar så länge jag själv får välja vilka risker jag tar och kan väga för/-nackdelar mot varandra.
(som med Concertan).
Fann dock info om medicinen jag är misstänksam mot och känner jag måste frågasätta. Jag har aldrig haft psykotiska inslag eller liknande vare sig jag är Hypomanisk (mild) eller Manisk. (kraftig).
Jag sa att ”ska jag ta den där medicinen, Zyprexa, kommer du ha mig krälandes här utanför 3 ggr/veckan; blir jag inte sjuk av den kommer jag garanterat tro jag är det”.
Det var de värsta biverkningar jag läst- för mig- blev bipacksedeln till Concertan en fis i rymden.
Blev inte bättre av att jag fann att läkemedelsbolaget som gör medicinen man vill ge mig i oktober fick betala de största böter i USAS historia och gigantiska belopp i skadestånd till olika stater.
Just diskussionen kring att jag TROR jag blir sjuk av medicinen, även om jag inte är det i egentligen mening- gjorde mig full i skratt själv.
Jag ser mig numera nästan som ”läkemedels-hypokondriker”….;-)
MEN, å andra sidan är jag jätte känslig för biverkningar överlag och kanske inte konstigt jag är misstänksam.
Nåväl, medicinerna är ingen lek alls.
Lamotriginen jag tar är en sk stämningsutjämnare. Enkelt sätt trycker den undan depressionsdelen så den inte blir lika djup (eller långvarig?)
Eftersom jag ganska ofta drar iväg i HYPOMANI så funderas det över om man skulle medicinera på andra hållet. Dvs ”betongkeps” som trycker HYPOMANIN neråt. Hänger ni med?
Fick utskrivet PYTTEDOS Zyprexa, men som vanligt, stoppar jag sällan i mig något utan att verkligen kolla vad det är och kolla konsekvenserna.
MEN! Bara när jag öppnade bipacksedeln reagerade jag på texten:
”Tabletterna tas genom munnen…..” Spontant tänkte jag att ”vad i helvete, är det skrivet för idioter?”. Normalt står det att tabletterna ska sväljas med halvt glas vatten osv….. MEN tas genom munnen….hm!
Biverkningarna var katastrofa och jag funderade över vad som finns rapporterat kring dessa.
Jag sökte massor. Och fann en del:
”Plötsligt dödsfall. Diabetesrisken är MYCKET hög, metabolismen katastrof och de festa går upp massor i vikt, risk för hjärt/kärl/TIA, spasmer, rullande ögon osv osv..”
Efter en del länkande fann jag att i USA har läkemedelsverket som gör Zyprexa fått betala historiens största böter och skadestånd pga av biverkningar osv. Men inte ett ljud här i Sverige, vilket i sig Uppdrag granskning gjorde ett program om.Varför tystades detta?
Nåväl. Jag är visserligen självmordsbenägen men vill gärna självbestämma det och inte leva under ”plötsligt dödsfall”, efter att kämpat för gå ner 46 kg vill jag inte bli fetför har jag inte blivit deppad innan och hoppa på Torso skulle jag fan göra det då. Att sitta och fika med spasmisk tunga och rullande ögon är inte heller så intressant.
Läkare Björn är dock ingen som pådyvlar och vi har intressanta samtal kring mina svängningar och hypomani kontra mani.
Detta kommer jag skriva om senare också.
Här kommer lite intressanta länkar jag fann om Zyprexa:
Zyprexa i Fass
Zyprexa Skandalen
Läkemedelsverkets data om risker
EMEAS varning
Wall Street Journal.blog om böter
Reuter 12 januari 2010
Uppdrag gransknings kritik på utebliven reaktion om varningarna
Fox News januari 2009 om stämningen av LILLY läkem.bolag
Finns fler länkar i Läkemedelslistan på höger!
Vill poängtera att om jag hade varit så pass sjuk i mina episoder att konsekvenserna både för mig själv och mina nära blev svåra och smärtsamma, eller om jag ofta gick över gränsen mellan Hypomani och mani, skulle jag trots allt ta medicineringen.
Eller är dealen som nu. Jag skapar ett nätverkskontrakt- och om jag går över i mani utan att inse konsekvenserna får man göra en LTP och om man då trycker i mig ex Zyprexa är detta ok. MEN är ingen jag skulle fprtsätta med på frivillig bas iaf.
ADHD/Bipolär- Medicinering/side effects/vuxna/barn
Läste på SmulAnns blogg en del frågor kring ADHD-medicinen. Så jag tänkte svara här.
Jag svalde med hull och hår allt som hade med medicinering att göra. Desperat desperat desperat…mitt huvud höll på explodera och jag hade bestämt mig för ta livet av mig vid åreskiftet- jag orkade helt enkelt inte med detta 24/7 i skallen.
Vad jag inte var medveten om eller min läkare heller (som då var ny) var att jag var mitt uppe i min livs allra kraftigaste och långvarigaste MANI-period…dvs Ej hypomani (lightvariant).
Efter 2 dagar på Concerta kördes jag fullständigt i väggen. Finito! Som ett lok i en bergsmur.
Kunde gått jävligt illa den gången och fick ha vänner omkring mig de första dygnen för jag på allvar trodde jag skulle begå självmord.
Blev bättre- men omständigheterna bidrog till kriser gång på gång….osv.
I december var jag upp i 99 mg/dygn uppdelat på 2 gånger.
54 mg/ morgonen
27 mg/ kvällen.
Jag kan INTE ta Ritalin pga av att det kör igång den Bipolära manin.
Något man får känna av men svårt för den som inte är medveten om sina mani/hypomani…
Jag började bli sjuk. Jävligt sjuk.
Hjärtklappning, oregekbunden puls, smärtor i vä sida ner i handen, tungandad ibland upptill 8 timmar utan ett enda djupt andetag, svimningar, utslag, svullna läppar, blå/lila händer så fort jag gick ut, skaningar, illamående….osv.
Självmordstankarna var direkt fysiskt påtagliga i känslan- och att inte kunna andas på halva dygn kan få vilken människa som helst att vilja hoppa.
Sänkte Concertan och två dagar senare var jag mer eller mindre fri från allt. Bäst var att den gastkramande ångesten jag hade levt med låååång tid bara sa POFF! Försvann! Min ångestgrund var stor i kopplingen till Concertan.
Jag har ofta uppföljningar- mer än vad mina tonåringar har på BUP.
DET är jag kritisk mot.
Jag har många fler fördelar som vuxen…men jag har förstått att det har med vart man gått, till vem och vilka resurser so finns att tillgå.
Jag har lyx. Verkligen lyx! På så sätt….
Mitt problem är inte ADHD.n för vara helt ärlig- det är det lilla i jämförelse med de BIPOLÄRA problem…..kombinationen? Tja…:-/
Jag har kommit jätte långt i arbetet med framförallt den Bipolära delen- en medvetenhet om både när jag går upp och på väg ner osv….
Detta pga av att jag för första gången i höstas, i samband med Concerta-upptrappningen- i kraschen- såg och KÄNDE konskvenserna av 8 månaders jävla mani med förödande konsekvenser som är obeskrivbara.
Jag hade inte nått den insikten och medvetenheten utan Concertan.
och mitt ständiga arbete på utveckla min medvetenhet i bipolära sjukdomen heller. Skillnaden är att tankarna inte längre är 135 st på samma gång, spretar inte lika mycket och jag får möjlighet att skapa fokus och lugn- hinner helt enkelt med vad jag tänker. Därmed också vad jag känner och hinner lyssna in magkänslan.
Men självklart är jag orolig hur det slår i kroppen i längden. Har ju hjärtsjukdomar, strokes, diabetes i familjearvet som kan påverkas.
Har info i länken här om Concerta som kanske är mindre rolig att läsa, men jag anser oavsett tyckande kring medicinen är alla vinklar bra att ha med sig i bagaget. Hur ska man annars veta vad man bör vara vaksam på och vilka kontroller/regelbundnhet osv som är viktiga.
http://www.lakemedelsverket.se/upload/halso-och-sjukvard/behandlingsrekommendationer/bakg_dok/ADHD-bakgrund_webb.pdf
Bipolärt knas i skutan- men sikten är klar
Får jag bli arg, intensiv och argumenationslysten är man har ADHD?
Om andra känner till mina diagnoser, gör det en skillnad?
Ses jag då som konfliktbenägen, bristande impulsivitet och utan konsekvenstänk?
Ses jag som ”åh, hon har fått ett dampanfall”?
Får jag vara glad, på ”G”, energisk och allmänt i farten utan få frågan om jag är manisk idag, vilket i sig är ”felaktig” i sin fråga.
Jag är sällan manisk- jag är mestadels HYPOmanisk.
Då får jag en klump i magen som en slag i solarplexus. Då vacklar jag.
Vacklar inte i att få frågan i sig. Handlar om frågan i sitt sammanhang. Att ”man” tycks anse att när jag i hypomani inte är klartänkt, fokuserad eller ”vid mina sinnes fulla bruk”. Att jag skulle vara desorienterad, snävtänkt, inskränkt i en annan värld med misstolkningar, missuppfattningar och inte har förmågan att förstå sammanhang.
Får jag lov att vara glad, intensiv och ”mycket” utan att ses som manisk?
Jag är en ganska ”mycket” personlighet, eller är det en episod som är mitt jag?
Får jag lov att vara ledsen, sorgsen, uppgiven och handlingsförlamad utan att ses som depressiv utan tro att jag lider av andra ångestrelaterade psykiska sjukdomar? (har tillräckligt ändå)
Får man lov att vara arg och bli tagen på allvar när man har ADHD?
Kan få lov att bli sedd och lyssnad till utan negativa förväntningar på hur en ”ADHD”-kille/människa får agera?
Diagnoser är ett skit.
Diagnoser är också ett hjälpmedel.
Diagnoser kan innebära kunskap.
Kunskap kan innebära makt- ta makten över sitt liv.
Makten över sin diagnos.
Diagnoser är farliga om jag anpassar dem till vem jag är.
Diagnoser är farliga om människor runtom läser fakta och därigenom tror sig ”veta” vem jag är, vart jag befinner mig och misstro mig.
Allt är uttryck, symptom och variationer som är högst individuella.
Episoderna är inget mått på vem jag är, vilka mina barn är, hur jag ser på just mitt liv- för det är ju det- just mitt liv.
Mina barns liv är en del av mitt- och jag en del av deras.
Alla har sina egna liv.
Vi är alla våra egna.
Har senaste dagarna upptäckt att jag anpassar mig efter vad olika männisor förväntar sig av mig. DÅ brister jag i trovärdighet.
Jag orkar inte det längre.
Jag vill vara bra som jag är.
Jag vill gå i min egen takt och göra insikter kring mig eget liv.
Jag kanske inte vill göra fler insikter på ett tag.
Jag har ett bra socialt skyddsnät- få människor- men nära relationer.
Jag är trygg med dem. Jag har valt dem själv- och de har valt mig såsom jag är.
Tryggheten att bli accepterad och vetskapen att de agerar om jag går över gränsen från hypo till mani, mildrar kraften och längden i mina episoder.
Jag slipper känna mig misstänkliggjord. Vi kan mötas oavsett var i livet jag/vi/dem befinner sig.
De kan skratta med och åt mig i en hypo-sväng, där jag själv kan ha sanslöst roligt åt mig själv och mina associationer till allt.
Bäst är att jag alltid tas på allvar, att veta att de vet att jag gör mina mest klartänkta insikter, ser sammanhang tydligare än i många andra tillfällen i livet i min hypo-sväng.
De håller mig i handen- i tysthet, ilska, lyssnande, frustration- men alltid med kärlek. Jag tar dem inte förgivet.
Jag är inte ”konstig” och de kan påminna mig om att jag är jag- inte konstigare än någon annan.
För jag vacklar ofta, ser mig själv som misslyckad, värdelös och hopplös. Obotlig tok. Dålig mamma. Jobbig vän. Obekväm.
Blogg-bollplank är vad jag önskar utan kritik på att jag är oberäknerlig i mina tankar och känslor.
Ena dagen vill jag leva- och andra dagen dö.
Ena dagen lämnar jag smärtsamma minnen bakom mig.
Andra vältrar jag mig i dem och tycka synd om mig.
Ena dagen känner jag livslust.
Andra dagen har jag dödslängtan.
Ena dagen- GLAD- då glöms det bort att jag mådde skit för 3 tim sen.
Andra dagen är jag LEDSEN- och minns inte när jag var glad senast.
Glad och sorgsen på samma gång. Sorgsen för jag är glad och tanken över varför jag inte alltid kan få känna sådan glädje.
Jag kan brista i skratt plötsligt i det svarta hålet- när jag plötsligt skymtar mig själv utifrån.
Humorn är en livlina och ska inte misstolkas som en flykt.
Kanske det som kallas svart humor…;-)
Jag vacklar dagligen på en slak lina mellan liv och död- på allvar.
Önskar att man är rädd om mig för jag behöver det, och det är inte alltid jag orkar vara det själv.
Att vara rädd om mig är att låta mig tala fritt- slippa höra hur andra vill jag ska göra, tänka och känna.
Jag älskar ta del av andras liv och livsöden. Men de är inte mina.
Jag kan lära mig av dem- om jag väljer göra det, väljer bort eller väljer att inte välja.
Jag känner mig misslyckad för jag inte ser, tänker och känner saker som förväntas av mig. Blir jätte rädd.
Jag har en jävligt dåligt självkänsla och är ständigt osäker, lättpåverkad och oberäknerlig.
Jag måste finna mina egna svar utan stress och få tid.
Jag vill väl. Jag vill verkligen det.
Jag vill få känna att jag är ok och är mitt bästa oavsett om jag är fågel, fisk eller mittemellan.
