Allt som är mitt bär jag med mig

Senaste

Nystart

Hej!
Ni som vill med till min aktuella blogg kan lägga en kommentar så meddelar jag adressen!
Tackar för alla mina många läsare och intressanta kommentarer.
Jag har inte haft lösen till denna bloggen kvar, men plötsligt idag dök det bara upp i skallen.
Ledsen jag inte svarat er alla, men i den nya bloggen kanske vi kan språka lite mer.

Varmaste kramar till Er Alla!

Lina

Annonser

Rapakalja

Har gjort en bloggflytt- igen!
Brukar göra så.
Nya tider- ny blogg. Har ju blivit en del.
Det blir lite som att vända blad, börja på ny kula…
Välkomna ni som vill till Rapakaljas nya sida!

Arbetsminnesträning! Jippi!

Förra veckan påbörjade jag min 5 veckors arbetsminnesträning CogMed Qm på NeoCog.
Ska gå mån-fre, dvs 25 tillfällen.
Intressant och jag märkte direkt vad jag har problem med, och beroende av sömn/sinnesstämning/stress hur det påverkar min kognitiva förmåga gällande prestation, koncentration och uppmärksamhetsförmåga.
Känns bra att få ”makt” att kunna påverka min egen situation och få göra något rent praktiskt.
Ska väl ha första utvärderingen snart och gå igenom en del med min coach/ssk.

Förra veckan spenderades med äldsta barnet på sjukhuset för man trodde hon fått blindtarmsinflammation- men det var körtelbuk. Hon var sjuk som fan faktiskt.
Väl hemma igen började yngsta barnet uppvisa sina diabetessymptom igen- och vi ringde ut men valde avvakta.
Får se vad som händer, kan ju vara förkylnings-konstigheter som ligger bakom.

Igår var jag på en öppen föreläsning om Ondska med Ann Heberlein.
Jag har gått med i Skiftesföreläsningar som är första måndagen varje månad med olika nutida ämnen som lyfts fram och hur synsätt på olika sätt förändrats/-as med tiden.
Mycket intressant och roligt.
Vännen P mötte upp mig efter arbetsminnesträningen, vi gick och käkade god pasta, sen gick vi till föreläsningen.
P är en härlig människa som verkligen kan få mig att häpna, skratta och bli så där skönt eftertänksam. Men framförallt känner jag mig bekväm i hennes sällskap.

Ikväll ska jag träffa vännen Å och gå på Ragga Dance Hall-pass på gymmet….haha!
Får se hur det ter sig imorgon, om jag kan ta mig ur sängen
!

Att leva vidare….

Har funderat länge på om jag skulle lägga ner bloggen- under tiden har den fått vila.
Har haft en annan blogg men ytterst sporadiska inlägg gör den väldigt tunn…
Funderat mycket över att bloggen varit så diagnosinriktad vilket inte känts så rätt senaste månaderna.
Ändå är ju diagnoserna en stor den av mitt liv- inte bara mina egna diagnoser.
Sen slog det mig att det inte är diagnostjatet som känts obra, utan problematiseringen, tror jag tröttnade på mig själv.
Senaste månaderna har inriktningen varit mer lösningfokuserad på ett annat vis än tidigare och det är för mig en bättre inriktning om ja nu ska tjata diagnoser.
Vet inte om jag har några besökare kvar, men spelar nog ingen större roll egentligen.

Mycket har hänt sen den 25 maj! Omöjligt att uppdatera.
Jag hann inte vara hemma från sjukhuset mer än knappt en vecka när min minsting insjuknade och inte kunde gå.
Han gick från en vild, aktiv och springande 4 åring till rullstol på mindre än 3 dagar.
Han har fått diagnos Perthes vilket tar ca 4 år att läka ut, och håller på utveckla samma i den tidigare friska höften.
Livet är en utmaning kan man säga….

Tillbaka men framåt

Dag 28 och ännu kvar på 89:an.
Hemma på permission till imorgon.
Innför den låsta dörren mötte jag en ny, öppnare och en så mycket mer kärleksfull värld än någonsin tidigare.
I en värld där jag från första stund bemöts som Lina- och inget annat.
Medicinerna som gjorde mig virrig är borta- och Jag är tillbaks. Dock lite stukad men mer Här än någonsin.
En diagnos mindre, som det ser ut nu…och framförallt ingen diagnos som har företräde till
vem jag är.
Inga mediciner som suddar mitt sinne och stjäler mitt minne.
Enda nya medicinen är vårdplanering, boendestödjare samt omtanke, stöd och medmänsklighet av många fina människor.

 

ADHD/BIpolär- Min första volta

….är ju uttryck man läser om när kåkfarare pratar om första gången i ett fängelse. Volta!
Det har jag gjort på alla möjliga plan i livet; känslomässigt, själsligt, mentalt och fysiskt!
Inlagd på psyk sen förra veckan…en totalt utmattad Liten Jag.
Skrämmande först men såååå jävla skönt.
Inga mediciner- mår bra.
Klar som en Norrlands-fors i skallen och jag kallar mitt enkelrum för Skyddsrum!
Läkaren igår sa ”skaffa dig respit….”
Det är vad jag gör nu.
För första gången på år har jag sovit på ”riktigt”. Dvs hela jag! Hela nätter…antar att den sömniighet jag känner på morgonen kallas ”nyvaken” och ”vakna till liv”.
Haft en vilopuls på 116, men som nu är där den ska.
Hemma en stund, fixa med räkningar och ska snart tillbaks till min skyttegrav.

Under lång tid har min kropp och jag agerat sugrör åt människor som äter ur mig. Ger sig näring genom och via mig. Skamset att inse- för jag är ju så ”medveten”, så klok, och ”kan” ju människor ”så mycket” och därför skulle jag ju aldrig ställa upp på det. Jag är ju någon som kan se igenom. Hm. Men så är det inte.
JAg är en lika Liten, svag, godtrogen och törstig människa som jag tror vi alla är.
Det allra sista sögs ur mig förra veckan till sista droppen.
Historien är lång, komplex och komplicerad kring anledningen till min inläggning och får ventileras om en annan gång.
Livet är komplext och ibland krävs ett blödande hjärta, en värkande kropp att stanna vid stationen.
JAg har få människor nära mig, men ni är alla guld värda!

ADHD/Bipolär- Läkemedelsträsk

Många bloggvänner med olika typer av neuropsykiatriska och samsjukkliga diagnoser är inne i samma läkemedelsträsk som jag befinner mig i.
Frågorna, tankarna och osäkerheten är många och stora.
I grund och botten handlar det ju inte enbart om ett välfungerande och välmående liv utan ohälsa- i grunden handar det är ett få Leva och inte Dö.
Att leva med en frisk kropp- det som är vår stomme!
Vilken nytta har jag av mina samlade och välfungerande tankar och känsloliv om min kropp är sjuk- och vice versa.

Det finns en systemfel,  byggt på bristande resurser och samarbeten mellan läkare, instanser och behandlare. Finns en skiljsvägg mellan neuropsykiatriker och den som inte är neurologisk inriktad på samma vis:
The principal difference between a psychiatrist or neuro psychiatrist ( neurologist ) Is that the Psychiatrist diagnoses and treats people with mental or emotional problems, using medications, group and /or individual psycho therapy. The neuro psychiatrist diagnoses and treats people when the illness stems from neurological causes. The neurologist makes much greater use of EEG’s, MRI’s Brain Scancs and CAT Scans..
Neuropsykiatriker= ADHD, neuropsyk funktionshinder
Psykiatriker= psykiska sjukdomar (Bipolär)

Jag menar inte nu att den ene inte har tillräckligt mycket kött på benen som den andre- men att det borde falla sig naturligt att specialiseringen är inriktad på ett vis där den andre kunde fylla vissa luckor.
Neuropsykiatriker har enligt min erfarenhet större kunskap om medicineringar kring ADHD än en allmänpsykiatriker har.
Liksom en psykiatriker säkerligen har mer erfarenhet kring medicineringar runt psykiska störningar/sjukdomar som schizofreni, bipoläritet, psykoser osv.
Om man är samsjuk som jag uppstår då risken att jag halkar snett mellan stolarna.
Hur man än vänder och vrider på det så är det patienten som tar smällen.
Vi vet alla hur det ser ut i psykiatrin idag gällande väntetiderna, behandlingar, tillgång till utredningar och inte minst hur olika rehabliiteringarna ser ut.
En får diagnos och medicin- sen är det tack och hej.
En annan får diagnos, medicin, samtalsstöd, terapi, medicinsk auppfljning regenbundet osv. Jag tillhör den sistnämnda och ser mig som Lyx patient.

På ett vis har det inte varit värst att jag känt mig så enormt sjuk- och fortfarande gör till stor del.
Värst är att sjukdomsupplevelserna skapat den värsta formen av sjuka för min del: tron att vara Inbillningssjuk!
Inbillningssjuka som  gjort mitt redan sköra psyke ännu mera tilltufsat och förvirrat!
När jag stått på alla fyra i timmar för inte kunnat djupandas en enda gång och får frågan om hur min ångestgrund ser ut, hur ska jag då svara?
”Jo tack, den finns….”
Har man inte ångest innan så får man det när man inte kan andas och har syrebrist.
Har man svår ångest får man å andra sidan andningsproblem.
Ett tag trodde jag att jag hade fått tillbaka en del sociala fobier jag haft för länge sen. När jag gick ut fick jag svårt att andas. Jag tänkte då att
”Åh nej, jag har fått social fobi, är rädd för folk utan att  jag vet om det….”
När det i själva verket är så att jag fick svårt att andas pga av den fysiska ”ansträngningen” det innebar att röra mig….

En annan sak som det gås miste om är att man kan få hjälp via Läkemedelsförsäkringen gällande biverkningar, men då måste man ju bli tagen på allvar för detta också.