ADHD/Bipolär- träning och sockerdricka i kroppen
Var och tränade imorse. Förbannat trögt att komma igång igen efter att varit där två gånger sen oktober….och inte sjutton kan jag mjukstarta heller. Men såååå skönt med svetten som sprutade- renande på något vis.
Gillar inte att mina överarmar blivit slappa…;-)
Men går fort komma tillbaks i form igen. Det vet jag. Disciplin….!
Gjort havrekakor med Beppe (fullkornshavre och dinkel).
Morris hos logopeden.
Jag drog iväg och träffade Mia på en fika och gick inom en butik med hennes dotter…
Avbokade min tid hos min KBT i måndags eftersom jag hade så förbannat svarta dagar i helgen. Skrev ett mail- ärligt och för mig, ganska nervöst på något vis. Känns jobbigt att ingen hört av sig efter det. Behöver dem ju och hoppas det inte formulerats på fel vis och blir missuppfattningar.
Eftermiddagen har varit låg. Och lägre sjunker det- trots sol.
Känner mig orolig.
Bipolär/ADHD- Tillbaks från de döda
Haft några extremt kolsvarta dagar….dalarna är mycket värre än topparna. Dessa dagar vill jag bara blunda och ”håller andan” i tanken på stanna i nuet. Som en känsla av hindra en riktigt overloaded explosion.
Så mycket hinner ikapp mig hela tiden- och jag tror dessa saker skjutsar igång Bipolärens dalar lika mycket som tvärtom. Kombinationen.
Om en stund ska jag iväg och försöka komma igång med träningen igen.
Solen står högt på en ljusblå himmel.
En dag när det känns hopp om livet!
Jag är åter tillbaks från de Döda idag!
Seger denna gången med!
Att skapa en avvikande person
Stämplingsteori inom Familjen.
Vi är en hel del människor med ”osynliga” stigman, dvs lider av psykisk ohälsa eller funktionshinder som inte syns utåt- uttrycker ofta att ”jag har alltid känt mig annorlunda än alla andra på något vis…..”.
Jag har också känt så hela livet!
När jag fick mina ADHD/Bipolära diagnoser, kände jag en lättnad-
som om dessa var förklaring till varför jag är så ”udda/speciell”.
Jag tror inte min känsla av ”outcast” ligger i diagnoserna, för då gör jag ju mig själv till en stereotyp av en ”ADHD/Bipolär:are”, till exempel.
Och vad skulle det innebära?
Vi är ju alla individuella även i våra ”diagnoser”.
Människor utan diagnoser eller handikapp känner också utanförskap i olika sammanhang.
Vilka faktorer spelar in för att identifiera sig som en avvikare?
Vilka och hur stämplas ett barn som intar identiteten som avvikare?
Ur Socialpsykologiskt perspektiv är :
”Människan är en social varelse som söker mening i sin tillvaro och tolkar ständigt verkligheten.
Mening skapas i socialt sampel med andra människor”.
Stämplingsteori är ett sätt att tillämpa ett ”symboliskt interaktionistiskt” tänkande på ”avvikande beteende” inom familjen.
Symbolisk interaktion handlar om hur man uppfattar sig själv
i samspel med andra.
Självuppfattningen man får/har av sig själv beror på vilken respons och reaktionerna man fått från omgivningen på sina handlingar och agerande.
Självbilden ger oss ett mått på egenvärde och
möjlighet att välja hur vi vill den ska vara.
Samspel sker via språkliga symboler; ord, tonfall, mimik, ljud, gester, kultur, traditioner osv..
Avvikare är inte något jag ÄR- det är en något jag blir.
Någon med makt stämplar ett beteenden som är avvikande.
Maktutövarna är oftast föräldrarna (signifikante andre).
Men även syskon och övrig familj/släkt.
Inget beteende är avvikande i sig självt utan beror på hur responsen från omgivningen speglar mitt beteende.
Det är en process över tid– och inte enstaka händelser
(stora delar av de verktyg jag använder i dramaarbete).
Föräldrarna enligt stämplingsteori:
Vi föds utan självbild, som en tomt ark.
Grunden/inre kärnan för denna typ av stämplingfamilj,
den dysfunktionella, är att barnet föds:
– utan existensberättigande
– utan integritet
-utan egen vilja
– utan rätten att fylla sina egna behov
I denna teori finns Barnet endast för att fylla andras behov
och inte att finnas till för sig själv.
Barnet kan lära sig att de är bra-
trots att de i ögonblicket utför en dålig handling-
och när barnet utanför ”familjen” utför samma dåliga handling
krockar det med att responsen på handlingen ”döms”.
Barnet upplever då att det är hela personen som det är fel på.
”Det är inte bara det jag gör som är dåligt- utan det är fel på hela mig….”
Insnärjda Familjen enligt stämplingsteorin
I denna familj är man så djupt invovlerade av varandra att gränserna mellan familjemedlemmarna suddas ut.
Familjen blir som en oidentifierbar egomassa för varandra,
Gränserna suddas ut och de egna funktionerna omöjliggörs för
”alla är involverade i alla”…
Husets dörrar får aldrig stängas (om det finns dörrar).
Man sover i samma säng, alla går på toaletten och duschar samtidigt, avskildhet och eget behov av att vara ostörd och rätten till självbestämmande finns inte.
Självbestämmande existerar inte mer än på bekostnad av att avvika från gruppen/famljen.
Försöker man motverka detta motarbetas det snabbt och kraftfullt.
Om barnet visar behov av självhävdelse eller självbestämmande
begränsar föräldern barnet med sina egna
känslomässiga eller fysiska behov.
Förälderns förmåga att lägga skuld, dåligt samvete eller uttryck av känslomässig utpressning i form av martyrskap är maktmedel.
Då sätter barnet sitt eget behov åt sidan till förmån för förälderns behov.
Föräldrarna dominerar och barnet underkastar sig deras behov.
Barnet går med på vad föräldrarna vill och behöver,
trots att barnet uttryckt sitt eget behov.
Detta skapar osäkerhet, problem med ta ställning,
blir missnöjt med sig själv-
utformar hat, hämndkänslor eller obehag mot föräldrarna.
Ångest. Förvirring.
Kanske behöver Familjen någon som är ”roten till allt ont”-
någon att skylla på. Då utses en syndabock.
Syndabocken blir en avvikare bland avvikarna.
Sälvbilden som då ges till barnet är bilden som syndabock.
Trots att barnet inte upplever att det ÄR en syndabock
blir barnets det och övertar de egenskaper som familjen applicerar.
Barnet BLIR en avvikare. Intar avvikarrollen.
Barnet BLIR ”kärnan till skit i familjen”.
Barnet kan också befria övriga från skuld, ansvar och felaktigheter
genom att vända fokus till sig själv och ta på sig ansvaret-
för att minimera konflikterna mellan föräldrarna.
Barnets enar föräldrarna på bekostnad av sig själv.
Om en konflikt mellan föräldrarna uppstår att handla om barnet,
om det riktas starka negativa känslor mot barnet,
uppstår en känsla av utfrysning.
Barnet tar på sig skulden att inte lyckats fylla föräldrarnas behov
av vad som färväntades-
Upplever ett svek till sig själv av att vara orsaken
till föräldrarnas konflikt-
och hamnar i värsta fall i en lojalitetskonflikt av att välja ”sida”.
Sin egen, mammas eller pappas?
Eller t.om fler inblandade som syskon.
Hela familjen kan vid djupare konflikter skapa en ”enad front” mot barnet och förstärker då med hjälp av ex syskon rollen
som avvikare ännu mer än tidigare. Barnet blir nu utfryst.
Väljer föräldrarna att stämpla barnet så hårt att barnet upplever en uteslutning av Familjen
blir detta ett svårt trauma för barnet.
Barnet upplever en rädsla att inte längre ”finnas i deras värld”.
Nummer Ett för alla barn är bekräftelsen från föräldrarna för att
”finnas kvar i deras värld, fortfarande vara en del av den/er”.
Har barnet ”krav” på att gå emot samhällets normer, fått dubbla normer
fostrad till att samhället är ett hot mot integriteten,
”regler är till för att brytas” så skapas
ett samhällsförakt mer eller mindre öppet.
Avvikar-barnet agerar då hellre med en dålig handling,
även om barnet vet samhällets ”rätt och fel”
tar det hellre smällen från samhällets normgivare
än riskerar att mista bekräftelsen från föräldrarna.
Cyniskt sett så fostras barnet till att bli en beteendestörd avvikare.
Alla barn är beredda att offra sig hur mycket som helst för sina föräldrar i rädsla att inte få ”finnas kvar i deras värld”.
”Jag tar hellre emot ett knytnävslag i ansiktet än inte får någon beröring alls”….
Skolan är en stor stämplingapparat ovanpå detta.
”du är bråkig”, ” du är ett problem”, ”du är ouppfostrad” gällande ex barn med ADHD problematik.
”Du är hjälplös”- ”dig är det synd om”- skapar offerkänslor som hjälplöshet och maktlöshet.
Hur avvikande är du? Hur avvikande är jag själv? Måste jag vara avvikande för att det ska tillfredsställa någon annans behov?
Vilka är mina egna behov?
Det återstår att se.
ADHD/Bipolär bra text
En bra låt jag fann idag:
Baby you understand me now
If sometimes I get a little mad
Don’t you know no one alive
Can always be an angel
When things goes wrong
Your bound to see some bad
Oh but I’m just a soul who’s intentions are good
Oh lord , please don’t let me be misunderstood
You know sometimes, I’m so carefree
With a joy that�s hard to hide
Then sometimes again it seems
All I have is worry
Then your bound to see the other side
Oh but I’m just a soul who’s intentions are good
Oh lord , please don’t let me be misunderstood
If I seem edgy I want you to know
I didn’t mean to take it out on you
Life has it’s problems and I’ve got my share
But thats one thing I never ment to do
Cause I love you
Now baby I’m just human
Got my faults like anyone else
But sometimes I find myself
All alone regreting
All the foolish things that I have done
Oh but I’m just a soul who’s intentions are good
Oh lord , please don’t let me be misunderstood
Bipolärt knas i skutan- men sikten är klar
Får jag bli arg, intensiv och argumenationslysten är man har ADHD?
Om andra känner till mina diagnoser, gör det en skillnad?
Ses jag då som konfliktbenägen, bristande impulsivitet och utan konsekvenstänk?
Ses jag som ”åh, hon har fått ett dampanfall”?
Får jag vara glad, på ”G”, energisk och allmänt i farten utan få frågan om jag är manisk idag, vilket i sig är ”felaktig” i sin fråga.
Jag är sällan manisk- jag är mestadels HYPOmanisk.
Då får jag en klump i magen som en slag i solarplexus. Då vacklar jag.
Vacklar inte i att få frågan i sig. Handlar om frågan i sitt sammanhang. Att ”man” tycks anse att när jag i hypomani inte är klartänkt, fokuserad eller ”vid mina sinnes fulla bruk”. Att jag skulle vara desorienterad, snävtänkt, inskränkt i en annan värld med misstolkningar, missuppfattningar och inte har förmågan att förstå sammanhang.
Får jag lov att vara glad, intensiv och ”mycket” utan att ses som manisk?
Jag är en ganska ”mycket” personlighet, eller är det en episod som är mitt jag?
Får jag lov att vara ledsen, sorgsen, uppgiven och handlingsförlamad utan att ses som depressiv utan tro att jag lider av andra ångestrelaterade psykiska sjukdomar? (har tillräckligt ändå)
Får man lov att vara arg och bli tagen på allvar när man har ADHD?
Kan få lov att bli sedd och lyssnad till utan negativa förväntningar på hur en ”ADHD”-kille/människa får agera?
Diagnoser är ett skit.
Diagnoser är också ett hjälpmedel.
Diagnoser kan innebära kunskap.
Kunskap kan innebära makt- ta makten över sitt liv.
Makten över sin diagnos.
Diagnoser är farliga om jag anpassar dem till vem jag är.
Diagnoser är farliga om människor runtom läser fakta och därigenom tror sig ”veta” vem jag är, vart jag befinner mig och misstro mig.
Allt är uttryck, symptom och variationer som är högst individuella.
Episoderna är inget mått på vem jag är, vilka mina barn är, hur jag ser på just mitt liv- för det är ju det- just mitt liv.
Mina barns liv är en del av mitt- och jag en del av deras.
Alla har sina egna liv.
Vi är alla våra egna.
Har senaste dagarna upptäckt att jag anpassar mig efter vad olika männisor förväntar sig av mig. DÅ brister jag i trovärdighet.
Jag orkar inte det längre.
Jag vill vara bra som jag är.
Jag vill gå i min egen takt och göra insikter kring mig eget liv.
Jag kanske inte vill göra fler insikter på ett tag.
Jag har ett bra socialt skyddsnät- få människor- men nära relationer.
Jag är trygg med dem. Jag har valt dem själv- och de har valt mig såsom jag är.
Tryggheten att bli accepterad och vetskapen att de agerar om jag går över gränsen från hypo till mani, mildrar kraften och längden i mina episoder.
Jag slipper känna mig misstänkliggjord. Vi kan mötas oavsett var i livet jag/vi/dem befinner sig.
De kan skratta med och åt mig i en hypo-sväng, där jag själv kan ha sanslöst roligt åt mig själv och mina associationer till allt.
Bäst är att jag alltid tas på allvar, att veta att de vet att jag gör mina mest klartänkta insikter, ser sammanhang tydligare än i många andra tillfällen i livet i min hypo-sväng.
De håller mig i handen- i tysthet, ilska, lyssnande, frustration- men alltid med kärlek. Jag tar dem inte förgivet.
Jag är inte ”konstig” och de kan påminna mig om att jag är jag- inte konstigare än någon annan.
För jag vacklar ofta, ser mig själv som misslyckad, värdelös och hopplös. Obotlig tok. Dålig mamma. Jobbig vän. Obekväm.
Blogg-bollplank är vad jag önskar utan kritik på att jag är oberäknerlig i mina tankar och känslor.
Ena dagen vill jag leva- och andra dagen dö.
Ena dagen lämnar jag smärtsamma minnen bakom mig.
Andra vältrar jag mig i dem och tycka synd om mig.
Ena dagen känner jag livslust.
Andra dagen har jag dödslängtan.
Ena dagen- GLAD- då glöms det bort att jag mådde skit för 3 tim sen.
Andra dagen är jag LEDSEN- och minns inte när jag var glad senast.
Glad och sorgsen på samma gång. Sorgsen för jag är glad och tanken över varför jag inte alltid kan få känna sådan glädje.
Jag kan brista i skratt plötsligt i det svarta hålet- när jag plötsligt skymtar mig själv utifrån.
Humorn är en livlina och ska inte misstolkas som en flykt.
Kanske det som kallas svart humor…;-)
Jag vacklar dagligen på en slak lina mellan liv och död- på allvar.
Önskar att man är rädd om mig för jag behöver det, och det är inte alltid jag orkar vara det själv.
Att vara rädd om mig är att låta mig tala fritt- slippa höra hur andra vill jag ska göra, tänka och känna.
Jag älskar ta del av andras liv och livsöden. Men de är inte mina.
Jag kan lära mig av dem- om jag väljer göra det, väljer bort eller väljer att inte välja.
Jag känner mig misslyckad för jag inte ser, tänker och känner saker som förväntas av mig. Blir jätte rädd.
Jag har en jävligt dåligt självkänsla och är ständigt osäker, lättpåverkad och oberäknerlig.
Jag måste finna mina egna svar utan stress och få tid.
Jag vill väl. Jag vill verkligen det.
Jag vill få känna att jag är ok och är mitt bästa oavsett om jag är fågel, fisk eller mittemellan.
Att skyla sig bakom ”livskris”
Skrev till en vän idag som så många andra undrar varför man har dåliga dagar. Då slog en sak mig.
Fick höra för ett tag sen av en närstående att jag befinner mig i en livskris…och det indirekt skulle vara förklaringsmodellen till att jag agerar annorlunda som kanske inte alla hänger med eller anser orätt på något vis.
Jag svarade då:
”Nä. Jag går inte genom en livskris- den har varit sen jag föddes. Jag håller på att avsluta den och ta mig ur den”.
För så är det ju. För mig.
Rädsla att lämna ut sig
I natt gick jag i och läste hos en bloggvän. Varit dålig på det ett tag nu.
Fick syn på hennes underrubrik ”Förståelse uppskattas men inte råd om uppfostran”.
och först då slog det mig varför jag inte längre var bekväm i mitt tidigare skrivande.
Kände mig många gånger bedömd, att jag kände fel känslor och vad jag borde göra och agera många gånger.
Jag försökte tillsist bli duktig- för att tllfredsställa någon/andra…
Jag drog öronen åt mig.
Vi har alla vår egen väg att gå.
Du har din och jag har min.
Om du funnit din väg som du mår bra av, behöver ju inte den väg jag funnit vara sämre för den inte ser ut som din.
Jag har blivit misshandlad hela hösten och vintern.
Blev desorienterad med en känsla av hjärntvätt som jag inte kunde ta på.
Riktade alla som hänt, allt dåligt som drabbade alla runt mig berodde/berott på mig.
Världens sämsta livspartner, mamma, vän- människa.
Jag har spenderat mina månader med försöka göra bot.
Bot för vad då?
Att jag är trasig?
Att jag är sjuk?
Att jag har funktionshinder?
Att göra bot är omöjligt för min del. Skapar bara oro och ångest och nervärderar sig själv.
Om målet är att acceptera sitt liv som varit, som är och alla människor omkring mig- gäller inte detta då att människor omkring mig ska acceptera mig och mina värderingar och mitt sökande på samma vis?
Mitt Jag är inte min sjukdom.
Min sjukdom går inte styra över men får utlopp via mig.
Min sjukdom kräver energi, kraft, mod och ödmjukhet och förståelse.
Min sjukdom är inte samma som att inte ta ansvar. Så gott jag kan.
JAg har två ok att bära; min uppväxt som ständigt är en del av mig.
”Allt som är mitt bär jag med mig”.
Som min bloggvän skriver ”vem har gått i mina skor?”
Andra oket är världen jag står i just nu som är helt svävande och oidentifierbar.
En gång i tiden lästes mina bloggar för jag var personlig, självutlämnande, och jag var naiv, och fick bekfräftelse för det verkade vara fina egenskaper och att jag bland så många fler- hade något litet att tillföra någon. Det gjorde mig glad.
Idag har den en besk smak i munnen.
Mycket har hänt senaste tiden och dessa saker lägger jag i Privat.
Önskar er en fin helg!
Att inte känna sig hemma
Vilka riskfaktorer spelar in för att identifiera sig som en avvikare?
Vilka förutsättningar krävs för att bryta den negativa spiralen och går det att undvika avvikelse som min identitet?
Ur Socialpsykologiskt perspektiv är :
”Människan är en social varelse som söker mening i sin tillvaro och tolkar ständigt verkligheten. Mening skapas i socialt sampel med andra människor”.
Stämplingsteori är ett sätt att tillämpa ett ”symboliskt interaktionistiskt” tänkande på ”avvikande beteende”.
Symbolisk interaktion handlar om hur man uppfattar sig själv i samspel med andra varelser.
Dvs att självuppfattningen man får/har av sig själv beror på vilken respons och reaktioner man fått från omgivningen.
Samspel sker via språkliga symboler; ord, tonfall, mimik, ljud, gester, kultur, traditioner osv..
Föräldrarnas funktion:
Vi föds utan självbild, som en tomt ark.
Grunden/inre kärnan för denna typ av stämplingfamilj, den dysfunktionella är att barnet föds:
– utan existensberättigande
– utan integritet
-utan egen vilja
– utan rätten att fylla sina egna behov
Barnet är endast till för att fylla andras behov och blir utan upplevelse att finnas för sig själv.
Insnärjd Familj
Här är man så djupt invovlerade av varandra att gränserna mellan individerna suddas ut.
Familjen blir som en oidentifierbar egomassa för varandra, där gränserna suddas ut och de egna funktionerna omöjliggörs för ”alla är involverade i alla”….
1. Avvikare är inte något jag ÄR- den är en något jag blir. Någon med makt (föräldrar/syskon/släkt) stämplar ett beteenden som är avvikande.
2. Inget beteende är avvikande i sig självt utan beror på hur responsen från omgivningen speglar mitt beteende.
3. Det är en process över tid- och inte enstaka händelser.
Barnet kan lära sig att de är bra- trots att de i ögonblicket utför något dåligt- och när barnet utanför ”familjen” utför samma dåliga handling som återkommande speglar negativa reaktioner upplever barnet att det är hela Människan som döms ut.
”Det är inte bara det jag gör som är dåligt- utan det är fel på hela mig….”
Man lever som om husets dörrar aldrig fick stängas (om det finns dörrar). Man sover i samma säng, alla går på toaletten och duschar samtidigt, avskildhet och eget behov av att vara ostörd och självbestämmande finns inte.
Finns inget SJÄLVBESTÄMMANDE om individen nu vill bajsa i fred.
Försöker man motverka detta motarbetas man snabbt och kraftfullt.
Ex om barnet visar behov av självhävdelse eller självbestämmande begränsar föräldern barnet med sina egna känslomässiga eller fysiska behov. Mamman:
”Jag gillar inte att du är med den där Göran, hans föräldrar är så märkvärdiga…”
Då låter kanske barnet bli att leka med Göran för mamma ska slippa känna sig underlägsen någon annan…
Föräldrarna dominerar och barnet underkastar sig deras behov.
Barnet går med på vad föräldrarna vill och behöver, trots att barnet uttryckt sitt eget behov och vad det vill- skapar detta osäkerhet i sin person, problem med ta ställning, blir missnöjda med sig själv- och utformar hat, hämndkänslor eller obehag mot föräldrarna.
Familjen behöver någon som är ”roten till allt ont”- någon att skylla på och utser en syndabock som utses som avvikare (bland avvikar-familijen).
Eftersom familjen och föräldrarna präglar vilken självbild vi får och skapar- och denna är att man är syndabock/avvikare- tar barnet detta till självbild om vem man är.
Barnet BLIR en avvikare.
Barnet BLIR ”kärnan till skit i familjen”.
Barnet kan också befria övriga familjemedlemmar från ansvar, skam, skuld osv…
Om en konflikt mellan föräldrarna uppstår om barnet riktas starka negativa känslor mot barnet som dels upplever svek hos sig själv som inte fyllde föräldrarnas behov, dels ett svek av att vara orsaken till föräldrarnas konflikt- och i värsta fall hamnar i en lojalitetssituation av att välja ”sida”.
Sin egen, mammas eller pappas?
Väljer föräldrarna att stämpla barnet så hårt att barnet upplever en uteslutning av Familjen blir detta ett svårt trauma för barn med rädsla att inte längre ”finnas i deras värld”.
Med en negativ/avvikande självbild söker man bekräftelse på detta, även det krockar med att agera efter en positiv självbild.
Har barnet ”krav” att vara ständigt banbrytande (avvikande) och fostrad med att samhällsförakt och ses som ett hot mot integriteten, eller att ”regler är till för att brytas”, väljer barnet att heller ta smällen utifrån (ex skolan) än fråntas bekräftelsen från sina föräldrar.
Återigen blir det ett exempel för negativ förstärkning- en avvikare.
Barnet fostras till bli beteendestörd avvikare.
Å andra sidan behöver man inte stämplas i hemmet för bli en avvikare.
Skolan är en faktor som skapar avvikare; ”du är bråkig”, ” du är ett problem”, ”du är hjälplös” (mobbad), ”du är elak” (mobbare) sov….
Jag reflekterar och utvärderar mitt liv för jag har ett behov av att förstå, få kunskap om varför jag är den jag är- eller är den jag icke är…och för våga vara den jag vill vara.
