Allt som är mitt bär jag med mig

Arkiv för mars, 2010

Lösenordsskyddad: ADHD/Bipolär- Boooom i hjärtat- hemlösa flashar

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


ADHD/Bipolär- träning och sockerdricka i kroppen

Var och tränade imorse. Förbannat trögt att komma igång igen efter att varit där två gånger sen oktober….och inte sjutton kan jag mjukstarta heller. Men såååå skönt med svetten som sprutade- renande på något vis.
Gillar inte att mina överarmar blivit slappa…;-)
Men går fort komma tillbaks i form igen. Det vet jag. Disciplin….!
Gjort havrekakor med Beppe (fullkornshavre och dinkel).
Morris hos logopeden.
Jag drog iväg och träffade Mia på en fika och gick inom en butik med hennes dotter…
Avbokade min tid hos min KBT i måndags eftersom jag hade så förbannat svarta dagar i helgen. Skrev ett mail- ärligt och för mig, ganska nervöst på något vis. Känns jobbigt att ingen hört av sig efter det. Behöver dem ju och hoppas det inte formulerats på fel vis och blir missuppfattningar.
Eftermiddagen har varit låg. Och lägre sjunker det- trots sol.
Känner mig orolig.


Bipolär/ADHD- Tillbaks från de döda

Haft några extremt kolsvarta dagar….dalarna är mycket värre än topparna. Dessa dagar vill jag bara blunda och ”håller andan” i tanken på stanna i nuet. Som en känsla av hindra en riktigt overloaded explosion.
Så mycket hinner ikapp mig hela tiden- och jag tror dessa saker skjutsar igång Bipolärens dalar lika mycket som tvärtom. Kombinationen.
Om en stund ska jag iväg och försöka komma igång med träningen igen.
Solen står högt på en ljusblå himmel.
En dag när det känns hopp om livet!
Jag är åter tillbaks från de Döda idag!
Seger denna gången med!


Att skapa en avvikande person

Stämplingsteori inom Familjen.
Vi är en hel del människor med ”osynliga” stigman, dvs lider av psykisk ohälsa eller funktionshinder som inte syns utåt- uttrycker ofta att ”jag har alltid känt mig annorlunda än alla andra på något vis…..”.
Jag har också känt så hela livet!
När jag fick mina ADHD/Bipolära diagnoser, kände jag en lättnad-
som om dessa var förklaring till varför jag är så ”udda/speciell”.
Jag tror inte min känsla av ”outcast” ligger i diagnoserna, för då gör jag ju mig själv till en stereotyp av en ”ADHD/Bipolär:are”, till exempel.
 Och vad skulle det innebära?
 Vi är ju alla individuella även i våra ”diagnoser”.
Människor utan diagnoser eller handikapp känner också utanförskap i olika sammanhang.
Vilka faktorer spelar in för att identifiera sig som en avvikare?
Vilka och hur stämplas ett barn som intar identiteten som avvikare?
Ur Socialpsykologiskt perspektiv är :
Människan är en social varelse som söker mening i sin tillvaro och tolkar ständigt verkligheten.
Mening skapas i socialt sampel med andra människor”.
Stämplingsteori är ett sätt att tillämpa ett ”symboliskt interaktionistiskt” tänkande på ”avvikande beteende” inom familjen.
Symbolisk interaktion handlar om hur man uppfattar sig själv 
i samspel med andra.
Självuppfattningen man får/har av sig själv beror på vilken respons och reaktionerna man fått från omgivningen på sina handlingar och agerande.
Självbilden ger oss ett mått på egenvärde och
möjlighet att välja hur vi vill den ska vara.
Samspel sker via språkliga symboler; ord, tonfall, mimik, ljud, gester, kultur, traditioner osv..
Avvikare är inte något jag ÄR- det är en något jag blir.
Någon med makt stämplar ett beteenden som är avvikande.
Maktutövarna är oftast föräldrarna (signifikante andre).
Men även syskon och övrig familj/släkt.
Inget beteende är avvikande i sig självt utan beror på hur responsen från omgivningen speglar mitt beteende.
Det är en process över tid– och inte enstaka händelser
(stora delar av de verktyg jag använder i dramaarbete).
Föräldrarna enligt stämplingsteori:
Vi föds utan självbild, som en tomt ark.
Grunden/inre kärnan för denna typ av stämplingfamilj,
den dysfunktionella, är att barnet föds:
– utan existensberättigande
– utan integritet
-utan egen vilja
– utan rätten att fylla sina egna behov
I denna teori finns Barnet endast för att fylla andras behov
och inte att finnas till för sig själv.
Barnet kan lära sig att de är bra-
trots att de i ögonblicket utför en dålig handling- 
och när barnet utanför ”familjen” utför samma dåliga handling
krockar det med att responsen på handlingen ”döms”.
Barnet upplever  då att det är hela personen som det är fel på.
”Det är inte bara det jag gör som är dåligt- utan det är fel på hela mig….”
Insnärjda Familjen enligt stämplingsteorin
I denna familj är man så djupt invovlerade av varandra att gränserna mellan familjemedlemmarna suddas ut.
Familjen blir som en oidentifierbar egomassa för varandra, 
Gränserna suddas ut och de egna funktionerna omöjliggörs för
”alla är involverade i alla”…
Husets dörrar får aldrig stängas (om det finns dörrar).
Man sover i samma säng, alla går på toaletten och duschar samtidigt, avskildhet och eget behov av att vara ostörd och rätten till självbestämmande finns inte.
Självbestämmande existerar inte mer än på bekostnad av att avvika från gruppen/famljen.
Försöker man motverka detta motarbetas det snabbt och kraftfullt.
Om barnet visar behov av självhävdelse eller självbestämmande
begränsar föräldern barnet  med sina egna
känslomässiga eller fysiska behov.
Förälderns förmåga att lägga skuld, dåligt samvete eller uttryck av känslomässig utpressning i form av martyrskap är maktmedel.
Då sätter barnet sitt eget behov åt sidan till förmån för förälderns behov.
Föräldrarna dominerar och barnet underkastar sig deras behov.
Barnet går med på vad föräldrarna vill och behöver,
trots att barnet uttryckt sitt eget behov. 
Detta skapar osäkerhet, problem med ta ställning, 
blir missnöjt med sig själv-
 utformar hat, hämndkänslor eller obehag mot föräldrarna.
Ångest. Förvirring.
Kanske behöver Familjen någon som är ”roten till allt ont”-
någon att skylla på. Då utses en syndabock.
Syndabocken blir en avvikare bland avvikarna.
Sälvbilden som då ges till barnet är bilden som syndabock. 
Trots att barnet inte upplever att det ÄR en syndabock
blir barnets det och övertar de egenskaper som familjen applicerar.

Barnet BLIR en avvikare. Intar avvikarrollen.
Barnet BLIR ”kärnan till skit i familjen”.
Barnet kan också befria övriga från skuld, ansvar och felaktigheter
genom att vända fokus till sig själv och ta på sig ansvaret-
för att minimera konflikterna mellan föräldrarna.
Barnets enar föräldrarna på bekostnad av sig själv.
Om en konflikt mellan föräldrarna uppstår att handla om barnet, 
om  det riktas starka negativa känslor mot barnet,
uppstår en känsla av utfrysning. 
Barnet tar på sig skulden att inte lyckats fylla föräldrarnas behov
av vad som färväntades-
Upplever ett svek till sig själv av att vara orsaken
till föräldrarnas konflikt-
och hamnar i värsta fall i en lojalitetskonflikt av att välja ”sida”.
Sin egen, mammas eller pappas?
Eller t.om fler inblandade som syskon.
Hela familjen kan vid djupare konflikter skapa en ”enad front” mot barnet och förstärker då med hjälp av ex syskon rollen
som avvikare ännu mer än tidigare. Barnet blir nu utfryst.
Väljer föräldrarna att stämpla barnet så hårt att barnet upplever en uteslutning av Familjen
blir detta ett svårt trauma för barnet.
Barnet upplever en rädsla att inte längre ”finnas i deras värld”.
Nummer Ett för alla barn är bekräftelsen från föräldrarna för att
”finnas kvar i deras värld, fortfarande vara en del av den/er”.
Har barnet ”krav” på att gå emot samhällets normer, fått dubbla normer
fostrad till att samhället är ett hot mot integriteten,
”regler är till för att brytas” så skapas
ett samhällsförakt mer eller mindre öppet.
Avvikar-barnet agerar då hellre med en dålig handling, 
även om barnet vet samhällets ”rätt och fel” 
tar det hellre smällen från samhällets normgivare
än riskerar att mista bekräftelsen från föräldrarna.
Cyniskt sett så fostras barnet till att bli en beteendestörd avvikare.
Alla barn är beredda att offra sig hur mycket som helst för sina föräldrar i rädsla att inte få ”finnas kvar i deras värld”.
”Jag tar hellre emot ett knytnävslag i ansiktet än inte får någon beröring alls”….
Skolan är en stor stämplingapparat ovanpå detta.
 ”du är bråkig”, ” du är ett problem”, ”du är ouppfostrad” gällande ex barn med ADHD problematik.
”Du är hjälplös”-  ”dig är det synd om”- skapar offerkänslor som hjälplöshet och maktlöshet.
Hur avvikande är du? Hur avvikande är jag själv? Måste jag vara avvikande för att det ska tillfredsställa någon annans behov?
Vilka är mina egna behov?
Det återstår att se.

 


ADHD/Bipolär- sjuk men inte störd

Läste en intressant blogg som handlar om hur människor i samhället är rädda för tala om psykisk ohälsa. Ett bra inlägg och något som verkligen bör lyftas.
Jag älskar läsa bloggar om andra som har samma problematik som jag själv med olika former av funktionshinder, psykisk ohälsa eller som ett eller annat sätt kämpar för ta sig igenom de svårigheter som man står inför.
Alla sätt och former anser jag viktiga att använda för lyfta fram, belysa och informera för minska fördomar, skapa förståelse men framförallt ge kunskap.
Kunskap är outstanding i alla lägen.
Bristen på kunskap skapar rädsla, fördomar och stämplingar som avvikande på negativt vis.
Vad jag däremot har svårt för är när man på ett vis ”höjer sig” själv som en att vara ”mer speciell” för motverka de fördomar som man ständigt möts av.
Jag försöker att välja en annan approach till för de som placerar mig i ett fack.
De får kategorisera mig, göra mig till en stereotyp av något som ”man tror” pga av bristande kunskap och bristande förståelse-
men numera väljer jag att sluta förklara mig, försvara mig och strider inte MOT fördomarna.
Jag försöker välja att vända tänket till att jag står FÖR vem jag är med allt det innebär- på gott och ont.
Väljer att ge mina barn självkänslan att se sig själva och andra som MEDarbetare för motverka det motstånd man möter.
En stämpling som ”störd” är en negativ avvikelse och blir ett beteende som jag inte  tror gynnar någon- snarare tvärtom.
En avvikande person är inte man ÄR- det är något man BLIR.
Jag ÄR inte avvikande för jag väljer att inte BLI det.
Men jag är unik- såsom du som läser- och alla andra.
Jag har ADHD och är bipolär- men- jag är inte störd.
I min värld är störd ett negativt värdeord. Jag smakar på det och det känns beskt på min tunga. Vet inte varför men får fundera över det.
Jag har ställt upp som ”intervjuoffer” och ”föreläsare” i olika sammanhang; varit tillgänglig för kandidater som läser sista specialistterminen på BUP, skola vid några tillfällen och pratat ur andra perspektiv än de rent kliniska.
Jag vill slå hål på att det inte handlar om att vara ”störd” eller vara störig.
Vill ta konkret kunskap till skapa förståelse för vad det innebär för personen som kämpar med funktionshindren eller den psykiska ohälsan.
Jag har en son som frågasatte rimligheten att få bli arg i skolan utan att bemötas med ”nu är han dampig” pga hans ADHD.
Hur hade det blivit om han hade en t-shirt på sig där det stod ”Damp- roules” eller ”Störd och stolt”?
Jag är en rebell i hjärtat och kan gärna vara provocerande och ibland är det ett bra sätt att få andra att vakna. Men i förlängningen krävs också annat. Svår balansgång det där.
För mig handlar det om att bli tagen på allvar.
Känner inte att jag skulle göra det om jag hade Damptant på bröstet.
Det finns så många som faktiskt lider av sina funktionshinder och sin psykiska ohälsa, inte bara de drabbade själv utan även anhöriga.
I perioder lider jag som ett svin av min bipoläritet.
Jag sliter som ett djur för vara disciplinerad även i svängningar som det nästintill inte är möjligt. Men jag lyckas numera ganska bra.
Rädsla för lvergången till hypomani till mani, maler alltid i bakgrunden.
För då vet jag hur allt riskerar att gå käpp rätt åt helvete. Och när kraschen efter en riktig maniepisod kommer, ska jag sopa upp allt, med ADHD-problematiken som ”hjälpmedel”. Vem som helst kan ju gissa hur bra det går? Lägg sedan till två tonåringar med samma samsjuklighet och två mindre barn- som ensamstående.

Störd? Nej, tack! Undanbedes!
Sjuk? Ja. Mest sjuk känner jag mig när jag bara vill dö.
Jag är sjuk i själen när jag sitter med mina pensionspapper i knät och planerar mina barns ekonomiska trygghet, eller när jag får min X-man att skriva över vårdnaden på mig för man inte ska splittra på barnen om jag väljer försvinna bort. Jag är sjuk i själen när jag gör en Mapp i datorn där det står allt ifrån hur mycket de stora ska ha i månadspeng, vilket märke av byxor som passar det ena barnet bäst (pga av olika anledningar)…
Då känner jag mig jävligt sjuk.
Sjukt ledsen.
Sjukt liten.
Sjukt rädd.
Sjukt sjuk.
Stolt? Ja som fan! Var gång jag går ur dessa tankar och finner mening oavsett vad det kan vara, blir jag stolt över att jag besegrat min sjukdom-
för denna gången.

 


Lösenordsskyddad: Ångest

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


ADHD/Bipolär bra text


En bra låt jag fann idag:
Baby you understand me now
If sometimes I get a little mad
Don’t you know no one alive
Can always be an angel
When things goes wrong
Your bound to see some bad

Oh but I’m just a soul who’s intentions are good
Oh lord , please don’t let me be misunderstood

You know sometimes, I’m so carefree
With a joy that�s hard to hide
Then sometimes again it seems
All I have is worry
Then your bound to see the other side

Oh but I’m just a soul who’s intentions are good
Oh lord , please don’t let me be misunderstood

If I seem edgy I want you to know
I didn’t mean to take it out on you
Life has it’s problems and I’ve got my share
But thats one thing I never ment to do
Cause I love you

Now baby I’m just human
Got my faults like anyone else
But sometimes I find myself
All alone regreting
All the foolish things that I have done

Oh but I’m just a soul who’s intentions are good
Oh lord , please don’t let me be misunderstood


Bipolära pendels snöre

Sammanfattar en rörig vecka.
Minns dock inget av början av veckan.
Har en pressad tillvaro som påverkar mig både ekonomiskt men även rent socialt mycket.Yngsta barnens pappa har stått utan pengar lång tid och kommer dagligen för mat osv. Verkar som det håller på ordna upp sig med att han får behålla sin lägenhet, får besked i dagarna.
Har levt på mig sen dec- dvs min sjuklön.
Andra barnens pappa stått utan bostad länge och förnärvarande delar lägenhet med den andre pappan….tvärsöver gården.
En bra, kreativ men annorlunda lösning.
Men alla tjänar på det, båda får tak över huvudet, kommer ner i bostadskostnad och lägenheten tillräckligt stor för inte leva som sardiner.

MEN, jag är belastad.
Är beroende av möjligheten att få vara ensam emellanåt när jag känner att jag drar iväg. Men har inte denna nu eftersom de yngsta barnens pappa inte ensam kan försörja dem förrän förhoppningsvis nästa vecka.
Har varit så här några månader nu.
Jag mår jävligt dåligt med mina svängar- oroligt som fan.
Inte bra hålla in pysventilen för länge- hypomani några dagar är bättre än återhållsamhet som medför att den övergår i värre tillstånd.
Dessutom är jag uttråkad ofta- trots allt skit runt om. Men det är ju just det- skiten runt om som får mig längta och vilja ”göra något roligt”- flyk (dra i väg)…Är det ingen som kan bjuda mig på en rymdfärd till månen som en slutdestination, ett mål eller som en start på ”något”?
Hade långt besök hos min läkare i veckan, ca 2 timmar. Kunde inte svara på frågan om i vilket stämningsläge jag befann mig i. Menade han på morgonen/förmiddagen/efter lunch eller i ögonblicket?
Jag ligger på tomgång hela tiden….upp upp upp…ner ner ner…upp….ner…
Sliter och rädd att det blir som en ångkokare.
Intressant diskussioner och förbannat skönt att någon äntligen bara lyssnar utan lägga värderingar- få bli tagen på allvar att jag inte är ”puckad” eller ”lost”.
Fick frågan om vad jag skulle vilja göra med livet längre fram. Tar detta i annat inlägg. Morgondagen är dimmig, oidentifierbar och framtiden är inget jag längtar till faktiskt.
Har bra människor omkring mig utifrån just nu- känns så iaf.
Ska få stöd från socialen med en form av kontaktperson  som kan hjälpa mig i perioder med sortera och prioritera räkningar och blanketter osv.
Ska skriva ett nätverkskontrakt tillsammans med de människor som berörs runt om, lagt upp en mapp i datorn med hur jag ska saker ska skötas om jag inte är tillgänglig av olika anledningar.
Trots att många saker känns hoppfulla och jag ser att det kan bli något bra längre fram så vacklar jag så otroligt mycket.
Livet är ambivalent- och jag har inte bestämt mig ännu vad jag vill med det.
Som svar på min ambivalens skrev äldsta barnens pappa:
”Bara att hålla styr på pendelns snöre så att man kan reglera svängningsintervallet…”


Bipolärt knas i skutan- men sikten är klar

Får jag bli arg, intensiv och argumenationslysten är man har ADHD?
Om andra känner till mina diagnoser, gör det en skillnad?
Ses jag då som konfliktbenägen, bristande impulsivitet och utan konsekvenstänk?
Ses jag som ”åh, hon har fått ett dampanfall”?
Får jag vara glad, på ”G”, energisk och allmänt i farten utan få frågan om jag är manisk idag, vilket i sig är ”felaktig” i sin fråga.
Jag är sällan manisk- jag är mestadels HYPOmanisk.
Då får jag en klump i magen som en slag i solarplexus. Då vacklar jag.
Vacklar inte i att få frågan i sig. Handlar om frågan i sitt sammanhang. Att ”man” tycks anse att när jag i hypomani inte är klartänkt, fokuserad eller ”vid mina sinnes fulla bruk”. Att jag skulle vara 
desorienterad, snävtänkt, inskränkt i en annan värld med misstolkningar, missuppfattningar och inte har förmågan att förstå sammanhang.
Får jag lov att vara glad, intensiv och ”mycket” utan att ses som manisk?
Jag är en ganska ”mycket” personlighet, eller är det en episod som är mitt jag?
Får jag lov att vara ledsen, sorgsen, uppgiven och handlingsförlamad utan att ses som depressiv utan tro att jag lider av andra ångestrelaterade psykiska sjukdomar? (har tillräckligt ändå)
Får man lov att vara arg och bli tagen på allvar när man har ADHD?
Kan få lov att bli sedd och lyssnad till utan negativa förväntningar på hur en ”ADHD”-kille/människa får agera?
Diagnoser är ett skit.
Diagnoser är också ett hjälpmedel.
Diagnoser kan innebära kunskap.
Kunskap kan innebära makt- ta makten över sitt liv.
Makten över sin diagnos.
Diagnoser är farliga om jag anpassar dem till vem jag är.
Diagnoser är farliga om människor runtom läser fakta och därigenom tror sig ”veta” vem jag är, vart jag befinner mig och misstro mig.
Allt är uttryck, symptom och variationer som är högst individuella.
Episoderna är inget mått på vem jag är, vilka mina barn är, hur jag ser på just mitt liv- för det är ju det- just mitt liv.
Mina barns liv är en del av mitt- och jag en del av deras.
Alla har sina egna liv.
Vi är alla våra egna.
Har senaste dagarna upptäckt att jag anpassar mig efter vad olika männisor förväntar sig av mig. DÅ brister  jag i trovärdighet.
Jag orkar inte det längre.
Jag vill vara bra som jag är.
Jag vill gå i min egen takt och göra insikter kring mig eget liv.
Jag kanske inte vill göra fler insikter på ett tag.
Jag har ett bra socialt skyddsnät- få människor- men nära relationer.
Jag är trygg med dem. Jag har valt dem själv- och de har valt mig såsom jag är.
Tryggheten att bli accepterad och vetskapen att de agerar om jag går över gränsen från hypo till mani, mildrar kraften och längden i mina episoder.
Jag slipper känna mig misstänkliggjord. Vi kan mötas oavsett var i livet jag/vi/dem befinner sig.
De kan skratta med och åt mig i en hypo-sväng, där jag själv kan ha sanslöst roligt åt mig själv och mina associationer till allt.
Bäst är att jag alltid tas på allvar, att veta att de vet att jag gör mina mest klartänkta insikter, ser sammanhang tydligare än i många andra tillfällen i livet i min hypo-sväng.
De håller mig i handen- i tysthet, ilska, lyssnande, frustration- men alltid med kärlek. Jag tar dem inte förgivet.
Jag är inte ”konstig” och de kan påminna mig om att jag är jag- inte konstigare än någon annan.
För jag vacklar ofta, ser mig själv som misslyckad, värdelös och hopplös. Obotlig tok. Dålig mamma. Jobbig vän. Obekväm.
Blogg-bollplank är vad jag önskar utan kritik på att jag är oberäknerlig i mina tankar och känslor.
Ena dagen vill jag leva- och andra dagen dö.
Ena dagen lämnar jag smärtsamma minnen bakom mig.
Andra vältrar jag mig i dem och tycka synd om mig.
Ena dagen känner jag livslust.
Andra dagen har jag dödslängtan.
Ena dagen- GLAD- då glöms det bort att jag mådde skit för 3 tim sen.
Andra dagen är jag LEDSEN- och minns inte när jag var glad senast.
Glad och sorgsen på samma gång. Sorgsen för jag är glad och tanken över varför jag inte alltid kan få känna sådan glädje.
Jag kan brista i skratt plötsligt i det svarta hålet- när jag plötsligt skymtar mig själv utifrån.
Humorn är en livlina och ska inte misstolkas som en flykt.
Kanske det som kallas svart humor…;-)
Jag vacklar dagligen på en slak lina mellan liv och död- på allvar.
Önskar att man är rädd om mig för jag behöver det, och det är inte alltid jag orkar vara det själv.
Att vara rädd om mig är att låta mig tala fritt- slippa höra hur andra vill jag ska göra, tänka och känna.
Jag älskar ta del av andras liv och livsöden. Men de är inte mina.
Jag kan lära mig av dem- om jag väljer göra det, väljer bort eller väljer att inte välja.
Jag känner mig misslyckad för jag inte ser, tänker och känner saker som förväntas av mig. Blir jätte rädd.
Jag har en jävligt dåligt självkänsla och är ständigt osäker, lättpåverkad och oberäknerlig.
Jag måste finna mina egna svar utan stress och få tid. 
Jag vill väl. Jag vill verkligen det.
Jag vill få känna att jag är ok och är mitt bästa oavsett om jag är fågel, fisk eller mittemellan.


Lösenordsskyddad: Tillsammans-dag och Ensamma bilder

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Att skyla sig bakom ”livskris”

Skrev till en vän idag som så många andra undrar varför man har dåliga dagar. Då slog en sak mig.
Fick höra för ett tag sen av en närstående att jag befinner mig i en livskris…och det indirekt skulle vara förklaringsmodellen till att jag agerar annorlunda som kanske inte alla hänger med eller anser orätt på något vis.
Jag svarade då:
”Nä. Jag går inte genom en livskris- den har varit sen jag föddes. Jag håller på att avsluta den och ta mig ur den”.

För så är det ju. För mig.


Rädsla att lämna ut sig

I natt gick jag i och läste hos en bloggvän. Varit dålig på det ett tag nu.
Fick syn på hennes underrubrik ”Förståelse uppskattas men inte råd om uppfostran”.
och först då slog det mig varför jag inte längre var bekväm i mitt tidigare skrivande.
Kände mig många gånger bedömd, att jag kände fel känslor och vad jag borde göra och agera många gånger.
Jag försökte tillsist bli duktig- för att tllfredsställa någon/andra…
Jag drog öronen åt mig.
Vi har alla vår egen väg att gå.
Du har din och jag har min.
Om du funnit din väg som du mår bra av, behöver ju inte den väg jag funnit vara sämre för den inte ser ut som din.
Jag har blivit misshandlad hela hösten och vintern.
Blev desorienterad med en känsla av hjärntvätt som jag inte kunde ta på.
Riktade alla som hänt, allt dåligt som drabbade alla runt mig berodde/berott på mig.
Världens sämsta livspartner, mamma, vän- människa.
Jag har spenderat mina månader med försöka göra bot.
Bot för vad då?
Att jag är trasig?
Att jag är sjuk?
Att jag har funktionshinder?
Att göra bot är omöjligt för min del. Skapar bara oro och ångest och nervärderar sig själv.
Om målet är att acceptera sitt liv som varit, som är och alla människor omkring mig- gäller inte detta då att människor omkring mig ska acceptera mig och mina värderingar och mitt sökande på samma vis?

Mitt Jag är inte min sjukdom.
Min sjukdom går inte styra över men får utlopp via mig.
Min sjukdom kräver energi, kraft, mod och ödmjukhet och förståelse.
Min sjukdom är inte samma som att inte ta ansvar. Så gott jag kan.
JAg har två ok att bära; min uppväxt som ständigt är en del av mig.
”Allt som är mitt bär jag med mig”.
Som min bloggvän skriver ”vem har gått i mina skor?”
Andra oket är världen jag står i just nu som är helt svävande och oidentifierbar.

En gång i tiden lästes mina bloggar för jag var personlig, självutlämnande, och jag var naiv, och fick bekfräftelse för det verkade vara fina egenskaper och att jag bland så många fler- hade något litet att tillföra någon. Det gjorde mig glad.
Idag har den en besk smak i munnen.
Mycket har hänt senaste tiden och dessa saker lägger jag i Privat.

Önskar er en fin helg!


Lösenordsskyddad: Bloggflytt

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Självbild och personlighet

Jag är vad man brukar säga en stark personlighet, karismatisk, lätt för entusiasmera människor, engagerad, positiv, ”för mkt”, gränslös, integritetslös, hämningslös osv…
En ny insikt jag gjort för inte länge sen var:
”Bara för jag är en stark personlighet behöver jag inte ha ett starkt Jag”.
Blev ledsen den dagen detta slog mig. Ofta fungerat bra med vänner och speciellt i den kreativa delen av mitt yrke. Men ändå har det alltid funnits den där malande känslan av:
”åh tänk om jag blir påkommen, nu är jag snart avslöjad för vara den fejk jag försöker dölja”….
”Tänker jag och känner jag rätt nu…?”
”Är det jag säger verkligen något jag står för?”
”Säger jag detta bara för jag orkar inte med kritik och för få vara ifred med mig själv?”
Jag vet förnuftsmässigt att jag är bra på det jag gör (gjort) men jag vet också att jag valde det jag gör (gjort) som en ”easy way”- för det är den enda värld jag känner mig trygg i.
Men inte den värld jag nu stigit in i.
Nåväl.
Mycket har snurrat kring Socialt arv-avvikelse- aldrig känt mig hemma i mig själv- Självbild- Jagkänslan- mitt egenvärde- vilka är MINA behov- Varför finns jag?
För vem finns jag?
Varför känner jag mig så trasig?
Varför har mitt liv sett ut som det gjort?
Vad är mitt arv?
Till vilken miljö föddes jag?
Vilka valmöjligheter hade jag då?
Vilka har jag idag?
Är de val jag gör mina?
Är de förväntningar från andra?
Jag föddes med en skörhet.
Var människor omkring mig rädd om mig?
Såg de mig eller är jag någon som bara finns?
Hur vet man vikten av att vara rädd om sig om ingen visade:
Hur gör man?
Är jag värd att vara rädd om?
Dysfunktionella familjer/flräldrar kan helt klart förstärka negativt och”lösgöra” eller skjutsa på de ”medfödda” funktionerna.
Gemensamt för alla dysfunktionella familjer är att de skapar ett stressat klimat för barnen att leva i. Oavsett dysfunktinalitet.
Stress. Ett stressat barn….blir ”stress-skadad” på ena eller andra viset.
Hur skapas en Självbild med grundkänsla av
stress, brist på integritet och förvirring?
Vilka blir konsekvenserna?
Vilka vägar och hur mår ett Vuxet barn med denna självbild?
Jag en någon som behöver förstå hur jag skapades för kunna förändra det som faktiskt gick fel längs vägen.


Att inte känna sig hemma

Vilka riskfaktorer spelar in för att identifiera sig som en avvikare?
Vilka förutsättningar krävs för att bryta den negativa spiralen och går det att undvika avvikelse som min identitet?
Ur Socialpsykologiskt perspektiv är :
Människan är en social varelse som söker mening i sin tillvaro och tolkar ständigt verkligheten. Mening skapas i socialt sampel med andra människor”.
Stämplingsteori är ett sätt att tillämpa ett ”symboliskt interaktionistiskt” tänkande på ”avvikande beteende”.
Symbolisk interaktion handlar om hur man uppfattar sig själv i samspel med andra varelser.
Dvs att självuppfattningen man får/har av sig själv beror på vilken respons och reaktioner man fått från omgivningen.
Samspel sker via språkliga symboler; ord, tonfall, mimik, ljud, gester, kultur, traditioner osv..
Föräldrarnas funktion:
Vi föds utan självbild, som en tomt ark.
Grunden/inre kärnan för denna typ av stämplingfamilj, den dysfunktionella är att barnet föds:
– utan existensberättigande
– utan integritet
-utan egen vilja
– utan rätten att fylla sina egna behov
Barnet är endast till för att fylla andras behov och blir utan upplevelse att finnas för sig själv.
Insnärjd Familj
Här är man så djupt invovlerade av varandra att gränserna mellan individerna suddas ut.
Familjen blir som en oidentifierbar egomassa för varandra, där gränserna suddas ut och de egna funktionerna omöjliggörs för ”alla är involverade i alla”….
1. Avvikare är inte något jag ÄR- den är en något jag blir. Någon med makt (föräldrar/syskon/släkt) stämplar ett beteenden som är avvikande.
2. Inget beteende är avvikande i sig självt utan beror på hur responsen från omgivningen speglar mitt beteende.
3. Det är en process över tid- och inte enstaka händelser.

 Barnet kan lära sig att de är bra- trots att de i ögonblicket utför något dåligt-  och när barnet utanför ”familjen” utför samma dåliga handling som återkommande speglar negativa reaktioner upplever barnet att det är hela Människan som döms ut.
”Det är inte bara det jag gör som är dåligt- utan det är fel på hela mig….”

 Man lever som om husets dörrar aldrig fick stängas (om det finns dörrar). Man sover i samma säng, alla går på toaletten och duschar samtidigt, avskildhet och eget behov av att vara ostörd och självbestämmande finns inte.
Finns inget SJÄLVBESTÄMMANDE om individen nu vill bajsa i fred.
Försöker man motverka detta motarbetas man snabbt och kraftfullt.
Ex om barnet visar behov av självhävdelse eller självbestämmande begränsar föräldern barnet  med sina egna känslomässiga eller fysiska behov. Mamman:
”Jag gillar inte att du är med den där Göran, hans föräldrar är så märkvärdiga…”
Då låter kanske barnet bli att leka med Göran för mamma ska slippa känna sig underlägsen någon annan…
Föräldrarna dominerar och barnet underkastar sig deras behov.
Barnet går med på vad föräldrarna vill och behöver, trots att barnet uttryckt sitt eget behov och vad det vill- skapar detta osäkerhet i sin person, problem med ta ställning, blir missnöjda med sig själv- och utformar hat, hämndkänslor eller obehag mot föräldrarna.

Familjen behöver någon som är ”roten till allt ont”- någon att skylla på och utser en syndabock som utses som avvikare (bland avvikar-familijen).
Eftersom familjen och föräldrarna präglar vilken självbild vi får och skapar- och denna är att man är syndabock/avvikare- tar barnet detta till självbild om vem man är.
Barnet BLIR en avvikare.
Barnet BLIR ”kärnan till skit i familjen”.
Barnet kan också befria övriga familjemedlemmar från ansvar, skam, skuld osv…
Om en konflikt mellan föräldrarna uppstår om barnet riktas starka negativa känslor mot barnet som dels upplever svek hos sig själv som inte fyllde föräldrarnas behov, dels ett svek av att vara orsaken till föräldrarnas konflikt- och i värsta fall hamnar i en lojalitetssituation av att välja ”sida”.
Sin egen, mammas eller pappas?
Väljer föräldrarna att stämpla barnet så hårt att barnet upplever en uteslutning av Familjen blir detta ett svårt trauma för barn med rädsla att inte längre ”finnas i deras värld”.
Med en negativ/avvikande självbild söker man bekräftelse på detta, även det krockar med att agera efter en positiv självbild.
Har barnet ”krav” att vara ständigt banbrytande (avvikande) och fostrad med att samhällsförakt och ses som ett hot mot integriteten, eller att ”regler är till för att brytas”, väljer barnet att heller ta smällen utifrån (ex skolan) än fråntas bekräftelsen från sina föräldrar.
Återigen blir det ett exempel för negativ förstärkning- en avvikare.
Barnet fostras till bli beteendestörd avvikare.

Å andra sidan behöver man inte stämplas i hemmet för bli en avvikare.
Skolan är en faktor som skapar avvikare; ”du är bråkig”, ” du är ett problem”, ”du är hjälplös” (mobbad), ”du är elak” (mobbare) sov….

Jag reflekterar och utvärderar mitt liv för jag har ett behov av att förstå, få kunskap om varför jag är den jag är- eller är den jag icke är…och för våga vara den jag vill vara.