Allt som är mitt bär jag med mig

Arkiv för mars 12, 2010

Lösenordsskyddad: Bloggflytt

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Självbild och personlighet

Jag är vad man brukar säga en stark personlighet, karismatisk, lätt för entusiasmera människor, engagerad, positiv, ”för mkt”, gränslös, integritetslös, hämningslös osv…
En ny insikt jag gjort för inte länge sen var:
”Bara för jag är en stark personlighet behöver jag inte ha ett starkt Jag”.
Blev ledsen den dagen detta slog mig. Ofta fungerat bra med vänner och speciellt i den kreativa delen av mitt yrke. Men ändå har det alltid funnits den där malande känslan av:
”åh tänk om jag blir påkommen, nu är jag snart avslöjad för vara den fejk jag försöker dölja”….
”Tänker jag och känner jag rätt nu…?”
”Är det jag säger verkligen något jag står för?”
”Säger jag detta bara för jag orkar inte med kritik och för få vara ifred med mig själv?”
Jag vet förnuftsmässigt att jag är bra på det jag gör (gjort) men jag vet också att jag valde det jag gör (gjort) som en ”easy way”- för det är den enda värld jag känner mig trygg i.
Men inte den värld jag nu stigit in i.
Nåväl.
Mycket har snurrat kring Socialt arv-avvikelse- aldrig känt mig hemma i mig själv- Självbild- Jagkänslan- mitt egenvärde- vilka är MINA behov- Varför finns jag?
För vem finns jag?
Varför känner jag mig så trasig?
Varför har mitt liv sett ut som det gjort?
Vad är mitt arv?
Till vilken miljö föddes jag?
Vilka valmöjligheter hade jag då?
Vilka har jag idag?
Är de val jag gör mina?
Är de förväntningar från andra?
Jag föddes med en skörhet.
Var människor omkring mig rädd om mig?
Såg de mig eller är jag någon som bara finns?
Hur vet man vikten av att vara rädd om sig om ingen visade:
Hur gör man?
Är jag värd att vara rädd om?
Dysfunktionella familjer/flräldrar kan helt klart förstärka negativt och”lösgöra” eller skjutsa på de ”medfödda” funktionerna.
Gemensamt för alla dysfunktionella familjer är att de skapar ett stressat klimat för barnen att leva i. Oavsett dysfunktinalitet.
Stress. Ett stressat barn….blir ”stress-skadad” på ena eller andra viset.
Hur skapas en Självbild med grundkänsla av
stress, brist på integritet och förvirring?
Vilka blir konsekvenserna?
Vilka vägar och hur mår ett Vuxet barn med denna självbild?
Jag en någon som behöver förstå hur jag skapades för kunna förändra det som faktiskt gick fel längs vägen.


Att inte känna sig hemma

Vilka riskfaktorer spelar in för att identifiera sig som en avvikare?
Vilka förutsättningar krävs för att bryta den negativa spiralen och går det att undvika avvikelse som min identitet?
Ur Socialpsykologiskt perspektiv är :
Människan är en social varelse som söker mening i sin tillvaro och tolkar ständigt verkligheten. Mening skapas i socialt sampel med andra människor”.
Stämplingsteori är ett sätt att tillämpa ett ”symboliskt interaktionistiskt” tänkande på ”avvikande beteende”.
Symbolisk interaktion handlar om hur man uppfattar sig själv i samspel med andra varelser.
Dvs att självuppfattningen man får/har av sig själv beror på vilken respons och reaktioner man fått från omgivningen.
Samspel sker via språkliga symboler; ord, tonfall, mimik, ljud, gester, kultur, traditioner osv..
Föräldrarnas funktion:
Vi föds utan självbild, som en tomt ark.
Grunden/inre kärnan för denna typ av stämplingfamilj, den dysfunktionella är att barnet föds:
– utan existensberättigande
– utan integritet
-utan egen vilja
– utan rätten att fylla sina egna behov
Barnet är endast till för att fylla andras behov och blir utan upplevelse att finnas för sig själv.
Insnärjd Familj
Här är man så djupt invovlerade av varandra att gränserna mellan individerna suddas ut.
Familjen blir som en oidentifierbar egomassa för varandra, där gränserna suddas ut och de egna funktionerna omöjliggörs för ”alla är involverade i alla”….
1. Avvikare är inte något jag ÄR- den är en något jag blir. Någon med makt (föräldrar/syskon/släkt) stämplar ett beteenden som är avvikande.
2. Inget beteende är avvikande i sig självt utan beror på hur responsen från omgivningen speglar mitt beteende.
3. Det är en process över tid- och inte enstaka händelser.

 Barnet kan lära sig att de är bra- trots att de i ögonblicket utför något dåligt-  och när barnet utanför ”familjen” utför samma dåliga handling som återkommande speglar negativa reaktioner upplever barnet att det är hela Människan som döms ut.
”Det är inte bara det jag gör som är dåligt- utan det är fel på hela mig….”

 Man lever som om husets dörrar aldrig fick stängas (om det finns dörrar). Man sover i samma säng, alla går på toaletten och duschar samtidigt, avskildhet och eget behov av att vara ostörd och självbestämmande finns inte.
Finns inget SJÄLVBESTÄMMANDE om individen nu vill bajsa i fred.
Försöker man motverka detta motarbetas man snabbt och kraftfullt.
Ex om barnet visar behov av självhävdelse eller självbestämmande begränsar föräldern barnet  med sina egna känslomässiga eller fysiska behov. Mamman:
”Jag gillar inte att du är med den där Göran, hans föräldrar är så märkvärdiga…”
Då låter kanske barnet bli att leka med Göran för mamma ska slippa känna sig underlägsen någon annan…
Föräldrarna dominerar och barnet underkastar sig deras behov.
Barnet går med på vad föräldrarna vill och behöver, trots att barnet uttryckt sitt eget behov och vad det vill- skapar detta osäkerhet i sin person, problem med ta ställning, blir missnöjda med sig själv- och utformar hat, hämndkänslor eller obehag mot föräldrarna.

Familjen behöver någon som är ”roten till allt ont”- någon att skylla på och utser en syndabock som utses som avvikare (bland avvikar-familijen).
Eftersom familjen och föräldrarna präglar vilken självbild vi får och skapar- och denna är att man är syndabock/avvikare- tar barnet detta till självbild om vem man är.
Barnet BLIR en avvikare.
Barnet BLIR ”kärnan till skit i familjen”.
Barnet kan också befria övriga familjemedlemmar från ansvar, skam, skuld osv…
Om en konflikt mellan föräldrarna uppstår om barnet riktas starka negativa känslor mot barnet som dels upplever svek hos sig själv som inte fyllde föräldrarnas behov, dels ett svek av att vara orsaken till föräldrarnas konflikt- och i värsta fall hamnar i en lojalitetssituation av att välja ”sida”.
Sin egen, mammas eller pappas?
Väljer föräldrarna att stämpla barnet så hårt att barnet upplever en uteslutning av Familjen blir detta ett svårt trauma för barn med rädsla att inte längre ”finnas i deras värld”.
Med en negativ/avvikande självbild söker man bekräftelse på detta, även det krockar med att agera efter en positiv självbild.
Har barnet ”krav” att vara ständigt banbrytande (avvikande) och fostrad med att samhällsförakt och ses som ett hot mot integriteten, eller att ”regler är till för att brytas”, väljer barnet att heller ta smällen utifrån (ex skolan) än fråntas bekräftelsen från sina föräldrar.
Återigen blir det ett exempel för negativ förstärkning- en avvikare.
Barnet fostras till bli beteendestörd avvikare.

Å andra sidan behöver man inte stämplas i hemmet för bli en avvikare.
Skolan är en faktor som skapar avvikare; ”du är bråkig”, ” du är ett problem”, ”du är hjälplös” (mobbad), ”du är elak” (mobbare) sov….

Jag reflekterar och utvärderar mitt liv för jag har ett behov av att förstå, få kunskap om varför jag är den jag är- eller är den jag icke är…och för våga vara den jag vill vara.