Bipolärt knas i skutan- men sikten är klar

Får jag bli arg, intensiv och argumenationslysten är man har ADHD?
Om andra känner till mina diagnoser, gör det en skillnad?
Ses jag då som konfliktbenägen, bristande impulsivitet och utan konsekvenstänk?
Ses jag som ”åh, hon har fått ett dampanfall”?
Får jag vara glad, på ”G”, energisk och allmänt i farten utan få frågan om jag är manisk idag, vilket i sig är ”felaktig” i sin fråga.
Jag är sällan manisk- jag är mestadels HYPOmanisk.
Då får jag en klump i magen som en slag i solarplexus. Då vacklar jag.
Vacklar inte i att få frågan i sig. Handlar om frågan i sitt sammanhang. Att ”man” tycks anse att när jag i hypomani inte är klartänkt, fokuserad eller ”vid mina sinnes fulla bruk”. Att jag skulle vara  desorienterad, snävtänkt, inskränkt i en annan värld med misstolkningar, missuppfattningar och inte har förmågan att förstå sammanhang.
Får jag lov att vara glad, intensiv och ”mycket” utan att ses som manisk?
Jag är en ganska ”mycket” personlighet, eller är det en episod som är mitt jag?
Får jag lov att vara ledsen, sorgsen, uppgiven och handlingsförlamad utan att ses som depressiv utan tro att jag lider av andra ångestrelaterade psykiska sjukdomar? (har tillräckligt ändå)
Får man lov att vara arg och bli tagen på allvar när man har ADHD?
Kan få lov att bli sedd och lyssnad till utan negativa förväntningar på hur en ”ADHD”-kille/människa får agera?
Diagnoser är ett skit.
Diagnoser är också ett hjälpmedel.
Diagnoser kan innebära kunskap.
Kunskap kan innebära makt- ta makten över sitt liv.
Makten över sin diagnos.
Diagnoser är farliga om jag anpassar dem till vem jag är.
Diagnoser är farliga om människor runtom läser fakta och därigenom tror sig ”veta” vem jag är, vart jag befinner mig och misstro mig.
Allt är uttryck, symptom och variationer som är högst individuella.
Episoderna är inget mått på vem jag är, vilka mina barn är, hur jag ser på just mitt liv- för det är ju det- just mitt liv.
Mina barns liv är en del av mitt- och jag en del av deras.
Alla har sina egna liv.
Vi är alla våra egna.
Har senaste dagarna upptäckt att jag anpassar mig efter vad olika männisor förväntar sig av mig. DÅ brister  jag i trovärdighet.
Jag orkar inte det längre.
Jag vill vara bra som jag är.
Jag vill gå i min egen takt och göra insikter kring mig eget liv.
Jag kanske inte vill göra fler insikter på ett tag.
Jag har ett bra socialt skyddsnät- få människor- men nära relationer.
Jag är trygg med dem. Jag har valt dem själv- och de har valt mig såsom jag är.
Tryggheten att bli accepterad och vetskapen att de agerar om jag går över gränsen från hypo till mani, mildrar kraften och längden i mina episoder.
Jag slipper känna mig misstänkliggjord. Vi kan mötas oavsett var i livet jag/vi/dem befinner sig.
De kan skratta med och åt mig i en hypo-sväng, där jag själv kan ha sanslöst roligt åt mig själv och mina associationer till allt.
Bäst är att jag alltid tas på allvar, att veta att de vet att jag gör mina mest klartänkta insikter, ser sammanhang tydligare än i många andra tillfällen i livet i min hypo-sväng.
De håller mig i handen- i tysthet, ilska, lyssnande, frustration- men alltid med kärlek. Jag tar dem inte förgivet.
Jag är inte ”konstig” och de kan påminna mig om att jag är jag- inte konstigare än någon annan.
För jag vacklar ofta, ser mig själv som misslyckad, värdelös och hopplös. Obotlig tok. Dålig mamma. Jobbig vän. Obekväm.
Blogg-bollplank är vad jag önskar utan kritik på att jag är oberäknerlig i mina tankar och känslor.
Ena dagen vill jag leva- och andra dagen dö.
Ena dagen lämnar jag smärtsamma minnen bakom mig.
Andra vältrar jag mig i dem och tycka synd om mig.
Ena dagen känner jag livslust.
Andra dagen har jag dödslängtan.
Ena dagen- GLAD- då glöms det bort att jag mådde skit för 3 tim sen.
Andra dagen är jag LEDSEN- och minns inte när jag var glad senast.
Glad och sorgsen på samma gång. Sorgsen för jag är glad och tanken över varför jag inte alltid kan få känna sådan glädje.
Jag kan brista i skratt plötsligt i det svarta hålet- när jag plötsligt skymtar mig själv utifrån.
Humorn är en livlina och ska inte misstolkas som en flykt.
Kanske det som kallas svart humor…;-)
Jag vacklar dagligen på en slak lina mellan liv och död- på allvar.
Önskar att man är rädd om mig för jag behöver det, och det är inte alltid jag orkar vara det själv.
Att vara rädd om mig är att låta mig tala fritt- slippa höra hur andra vill jag ska göra, tänka och känna.
Jag älskar ta del av andras liv och livsöden. Men de är inte mina.
Jag kan lära mig av dem- om jag väljer göra det, väljer bort eller väljer att inte välja.
Jag känner mig misslyckad för jag inte ser, tänker och känner saker som förväntas av mig. Blir jätte rädd.
Jag har en jävligt dåligt självkänsla och är ständigt osäker, lättpåverkad och oberäknerlig.
Jag måste finna mina egna svar utan stress och få tid. 
Jag vill väl. Jag vill verkligen det.
Jag vill få känna att jag är ok och är mitt bästa oavsett om jag är fågel, fisk eller mittemellan.

Annons