ADHD/Bipolär- sjuk men inte störd

Läste en intressant blogg som handlar om hur människor i samhället är rädda för tala om psykisk ohälsa. Ett bra inlägg och något som verkligen bör lyftas.
Jag älskar läsa bloggar om andra som har samma problematik som jag själv med olika former av funktionshinder, psykisk ohälsa eller som ett eller annat sätt kämpar för ta sig igenom de svårigheter som man står inför.
Alla sätt och former anser jag viktiga att använda för lyfta fram, belysa och informera för minska fördomar, skapa förståelse men framförallt ge kunskap.
Kunskap är outstanding i alla lägen.
Bristen på kunskap skapar rädsla, fördomar och stämplingar som avvikande på negativt vis.
Vad jag däremot har svårt för är när man på ett vis ”höjer sig” själv som en att vara ”mer speciell” för motverka de fördomar som man ständigt möts av.
Jag försöker att välja en annan approach till för de som placerar mig i ett fack.
De får kategorisera mig, göra mig till en stereotyp av något som ”man tror” pga av bristande kunskap och bristande förståelse-
men numera väljer jag att sluta förklara mig, försvara mig och strider inte MOT fördomarna.
Jag försöker välja att vända tänket till att jag står FÖR vem jag är med allt det innebär- på gott och ont.
Väljer att ge mina barn självkänslan att se sig själva och andra som MEDarbetare för motverka det motstånd man möter.
En stämpling som ”störd” är en negativ avvikelse och blir ett beteende som jag inte  tror gynnar någon- snarare tvärtom.
En avvikande person är inte man ÄR- det är något man BLIR.
Jag ÄR inte avvikande för jag väljer att inte BLI det.
Men jag är unik- såsom du som läser- och alla andra.
Jag har ADHD och är bipolär- men- jag är inte störd.
I min värld är störd ett negativt värdeord. Jag smakar på det och det känns beskt på min tunga. Vet inte varför men får fundera över det.
Jag har ställt upp som ”intervjuoffer” och ”föreläsare” i olika sammanhang; varit tillgänglig för kandidater som läser sista specialistterminen på BUP, skola vid några tillfällen och pratat ur andra perspektiv än de rent kliniska.
Jag vill slå hål på att det inte handlar om att vara ”störd” eller vara störig.
Vill ta konkret kunskap till skapa förståelse för vad det innebär för personen som kämpar med funktionshindren eller den psykiska ohälsan.
Jag har en son som frågasatte rimligheten att få bli arg i skolan utan att bemötas med ”nu är han dampig” pga hans ADHD.
Hur hade det blivit om han hade en t-shirt på sig där det stod ”Damp- roules” eller ”Störd och stolt”?
Jag är en rebell i hjärtat och kan gärna vara provocerande och ibland är det ett bra sätt att få andra att vakna. Men i förlängningen krävs också annat. Svår balansgång det där.
För mig handlar det om att bli tagen på allvar.
Känner inte att jag skulle göra det om jag hade Damptant på bröstet.
Det finns så många som faktiskt lider av sina funktionshinder och sin psykiska ohälsa, inte bara de drabbade själv utan även anhöriga.
I perioder lider jag som ett svin av min bipoläritet.
Jag sliter som ett djur för vara disciplinerad även i svängningar som det nästintill inte är möjligt. Men jag lyckas numera ganska bra.
Rädsla för lvergången till hypomani till mani, maler alltid i bakgrunden.
För då vet jag hur allt riskerar att gå käpp rätt åt helvete. Och när kraschen efter en riktig maniepisod kommer, ska jag sopa upp allt, med ADHD-problematiken som ”hjälpmedel”. Vem som helst kan ju gissa hur bra det går? Lägg sedan till två tonåringar med samma samsjuklighet och två mindre barn- som ensamstående.

Störd? Nej, tack! Undanbedes!
Sjuk? Ja. Mest sjuk känner jag mig när jag bara vill dö.
Jag är sjuk i själen när jag sitter med mina pensionspapper i knät och planerar mina barns ekonomiska trygghet, eller när jag får min X-man att skriva över vårdnaden på mig för man inte ska splittra på barnen om jag väljer försvinna bort. Jag är sjuk i själen när jag gör en Mapp i datorn där det står allt ifrån hur mycket de stora ska ha i månadspeng, vilket märke av byxor som passar det ena barnet bäst (pga av olika anledningar)…
Då känner jag mig jävligt sjuk.
Sjukt ledsen.
Sjukt liten.
Sjukt rädd.
Sjukt sjuk.
Stolt? Ja som fan! Var gång jag går ur dessa tankar och finner mening oavsett vad det kan vara, blir jag stolt över att jag besegrat min sjukdom-
för denna gången.

 

Annons