Allt som är mitt bär jag med mig

Att skapa en avvikande person

Stämplingsteori inom Familjen.
Vi är en hel del människor med ”osynliga” stigman, dvs lider av psykisk ohälsa eller funktionshinder som inte syns utåt- uttrycker ofta att ”jag har alltid känt mig annorlunda än alla andra på något vis…..”.
Jag har också känt så hela livet!
När jag fick mina ADHD/Bipolära diagnoser, kände jag en lättnad-
som om dessa var förklaring till varför jag är så ”udda/speciell”.
Jag tror inte min känsla av ”outcast” ligger i diagnoserna, för då gör jag ju mig själv till en stereotyp av en ”ADHD/Bipolär:are”, till exempel.
 Och vad skulle det innebära?
 Vi är ju alla individuella även i våra ”diagnoser”.
Människor utan diagnoser eller handikapp känner också utanförskap i olika sammanhang.
Vilka faktorer spelar in för att identifiera sig som en avvikare?
Vilka och hur stämplas ett barn som intar identiteten som avvikare?
Ur Socialpsykologiskt perspektiv är :
Människan är en social varelse som söker mening i sin tillvaro och tolkar ständigt verkligheten.
Mening skapas i socialt sampel med andra människor”.
Stämplingsteori är ett sätt att tillämpa ett ”symboliskt interaktionistiskt” tänkande på ”avvikande beteende” inom familjen.
Symbolisk interaktion handlar om hur man uppfattar sig själv 
i samspel med andra.
Självuppfattningen man får/har av sig själv beror på vilken respons och reaktionerna man fått från omgivningen på sina handlingar och agerande.
Självbilden ger oss ett mått på egenvärde och
möjlighet att välja hur vi vill den ska vara.
Samspel sker via språkliga symboler; ord, tonfall, mimik, ljud, gester, kultur, traditioner osv..
Avvikare är inte något jag ÄR- det är en något jag blir.
Någon med makt stämplar ett beteenden som är avvikande.
Maktutövarna är oftast föräldrarna (signifikante andre).
Men även syskon och övrig familj/släkt.
Inget beteende är avvikande i sig självt utan beror på hur responsen från omgivningen speglar mitt beteende.
Det är en process över tid– och inte enstaka händelser
(stora delar av de verktyg jag använder i dramaarbete).
Föräldrarna enligt stämplingsteori:
Vi föds utan självbild, som en tomt ark.
Grunden/inre kärnan för denna typ av stämplingfamilj,
den dysfunktionella, är att barnet föds:
– utan existensberättigande
– utan integritet
-utan egen vilja
– utan rätten att fylla sina egna behov
I denna teori finns Barnet endast för att fylla andras behov
och inte att finnas till för sig själv.
Barnet kan lära sig att de är bra-
trots att de i ögonblicket utför en dålig handling- 
och när barnet utanför ”familjen” utför samma dåliga handling
krockar det med att responsen på handlingen ”döms”.
Barnet upplever  då att det är hela personen som det är fel på.
”Det är inte bara det jag gör som är dåligt- utan det är fel på hela mig….”
Insnärjda Familjen enligt stämplingsteorin
I denna familj är man så djupt invovlerade av varandra att gränserna mellan familjemedlemmarna suddas ut.
Familjen blir som en oidentifierbar egomassa för varandra, 
Gränserna suddas ut och de egna funktionerna omöjliggörs för
”alla är involverade i alla”…
Husets dörrar får aldrig stängas (om det finns dörrar).
Man sover i samma säng, alla går på toaletten och duschar samtidigt, avskildhet och eget behov av att vara ostörd och rätten till självbestämmande finns inte.
Självbestämmande existerar inte mer än på bekostnad av att avvika från gruppen/famljen.
Försöker man motverka detta motarbetas det snabbt och kraftfullt.
Om barnet visar behov av självhävdelse eller självbestämmande
begränsar föräldern barnet  med sina egna
känslomässiga eller fysiska behov.
Förälderns förmåga att lägga skuld, dåligt samvete eller uttryck av känslomässig utpressning i form av martyrskap är maktmedel.
Då sätter barnet sitt eget behov åt sidan till förmån för förälderns behov.
Föräldrarna dominerar och barnet underkastar sig deras behov.
Barnet går med på vad föräldrarna vill och behöver,
trots att barnet uttryckt sitt eget behov. 
Detta skapar osäkerhet, problem med ta ställning, 
blir missnöjt med sig själv-
 utformar hat, hämndkänslor eller obehag mot föräldrarna.
Ångest. Förvirring.
Kanske behöver Familjen någon som är ”roten till allt ont”-
någon att skylla på. Då utses en syndabock.
Syndabocken blir en avvikare bland avvikarna.
Sälvbilden som då ges till barnet är bilden som syndabock. 
Trots att barnet inte upplever att det ÄR en syndabock
blir barnets det och övertar de egenskaper som familjen applicerar.

Barnet BLIR en avvikare. Intar avvikarrollen.
Barnet BLIR ”kärnan till skit i familjen”.
Barnet kan också befria övriga från skuld, ansvar och felaktigheter
genom att vända fokus till sig själv och ta på sig ansvaret-
för att minimera konflikterna mellan föräldrarna.
Barnets enar föräldrarna på bekostnad av sig själv.
Om en konflikt mellan föräldrarna uppstår att handla om barnet, 
om  det riktas starka negativa känslor mot barnet,
uppstår en känsla av utfrysning. 
Barnet tar på sig skulden att inte lyckats fylla föräldrarnas behov
av vad som färväntades-
Upplever ett svek till sig själv av att vara orsaken
till föräldrarnas konflikt-
och hamnar i värsta fall i en lojalitetskonflikt av att välja ”sida”.
Sin egen, mammas eller pappas?
Eller t.om fler inblandade som syskon.
Hela familjen kan vid djupare konflikter skapa en ”enad front” mot barnet och förstärker då med hjälp av ex syskon rollen
som avvikare ännu mer än tidigare. Barnet blir nu utfryst.
Väljer föräldrarna att stämpla barnet så hårt att barnet upplever en uteslutning av Familjen
blir detta ett svårt trauma för barnet.
Barnet upplever en rädsla att inte längre ”finnas i deras värld”.
Nummer Ett för alla barn är bekräftelsen från föräldrarna för att
”finnas kvar i deras värld, fortfarande vara en del av den/er”.
Har barnet ”krav” på att gå emot samhällets normer, fått dubbla normer
fostrad till att samhället är ett hot mot integriteten,
”regler är till för att brytas” så skapas
ett samhällsförakt mer eller mindre öppet.
Avvikar-barnet agerar då hellre med en dålig handling, 
även om barnet vet samhällets ”rätt och fel” 
tar det hellre smällen från samhällets normgivare
än riskerar att mista bekräftelsen från föräldrarna.
Cyniskt sett så fostras barnet till att bli en beteendestörd avvikare.
Alla barn är beredda att offra sig hur mycket som helst för sina föräldrar i rädsla att inte få ”finnas kvar i deras värld”.
”Jag tar hellre emot ett knytnävslag i ansiktet än inte får någon beröring alls”….
Skolan är en stor stämplingapparat ovanpå detta.
 ”du är bråkig”, ” du är ett problem”, ”du är ouppfostrad” gällande ex barn med ADHD problematik.
”Du är hjälplös”-  ”dig är det synd om”- skapar offerkänslor som hjälplöshet och maktlöshet.
Hur avvikande är du? Hur avvikande är jag själv? Måste jag vara avvikande för att det ska tillfredsställa någon annans behov?
Vilka är mina egna behov?
Det återstår att se.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s