ADHD/Bipolär- hjärnan är en jävla ögontjänare

Sitter och tar igen mig en liten stund.
Börjat komma tillbaka till den där känslan som gör det roligt att laga mat och bjuda på  middagar.
Jag gjorde det jätte ofta ”förr”…dvs för ca 10-12 år sen.
Ikväll ska jag ha middag. Alla barnen ska vara med också.
Hållt på hela dagen med middag, två av mina allra närmaste vänner- systrar som vi kallar varandra- kommer hit på middag.
Har gjort tacos på begäran av barnen, sedan amerikansk marängcitronpaj och en Fransk kladdkaka med ”riktig” choklad.
Intressant nog; den ena har jag känt sen 20-års åldern, den andra sen vi var 15 år. MEN de har egentligen aldrig träffats på detta sättet och känner egentligen inte varandra heller.
Hade två bråk på eftermiddagen dock som sänkt mig.
Ångest för första gågen på evigheter. Inte ens i mina dippar/låga perioder har jag någon större ångest numera.
Men nu, idag…en timme innan alla kommer.
Typiskt! Stressar mig! Ledsen!
Så jävla lite som krävs för jag ska vackla och snubbla…vill inte ”ner där” nu. De där tankarna på min ”fribiljett” uppenbarar dig i små flashar och jag trycker genast bort dem, men de fastnar där i mellangärdet på något vis, men jag låtsas inte om dem. Kanske är det min hjärna som agerar ögontjänare men jag ska överlista dessa jävla tankar denna gången med.
Fan vad irriterad och frustrerad jag blir…så här ”skör” (?) var jag inte förr.
Inte på långa vägar.
Jag brukar palla trycket för ”småsaker”.
Antar jag nådde min gräns för det där trycket för några månader sen, försöker acceptera…ser det hos alla andra som mår dåligt, men svårt med acceptensen hos mig själv.
Hur blev det så här egentligen?

Annons