ADHD/Bipolär- Läkemedelsträsk

Många bloggvänner med olika typer av neuropsykiatriska och samsjukkliga diagnoser är inne i samma läkemedelsträsk som jag befinner mig i.
Frågorna, tankarna och osäkerheten är många och stora.
I grund och botten handlar det ju inte enbart om ett välfungerande och välmående liv utan ohälsa- i grunden handar det är ett få Leva och inte Dö.
Att leva med en frisk kropp- det som är vår stomme!
Vilken nytta har jag av mina samlade och välfungerande tankar och känsloliv om min kropp är sjuk- och vice versa.

Det finns en systemfel,  byggt på bristande resurser och samarbeten mellan läkare, instanser och behandlare. Finns en skiljsvägg mellan neuropsykiatriker och den som inte är neurologisk inriktad på samma vis:
”The principal difference between a psychiatrist or neuro psychiatrist ( neurologist ) Is that the Psychiatrist diagnoses and treats people with mental or emotional problems, using medications, group and /or individual psycho therapy. The neuro psychiatrist diagnoses and treats people when the illness stems from neurological causes. The neurologist makes much greater use of EEG’s, MRI’s Brain Scancs and CAT Scans..
Neuropsykiatriker= ADHD, neuropsyk funktionshinder
Psykiatriker= psykiska sjukdomar (Bipolär)

Jag menar inte nu att den ene inte har tillräckligt mycket kött på benen som den andre- men att det borde falla sig naturligt att specialiseringen är inriktad på ett vis där den andre kunde fylla vissa luckor.
Neuropsykiatriker har enligt min erfarenhet större kunskap om medicineringar kring ADHD än en allmänpsykiatriker har.
Liksom en psykiatriker säkerligen har mer erfarenhet kring medicineringar runt psykiska störningar/sjukdomar som schizofreni, bipoläritet, psykoser osv.
Om man är samsjuk som jag uppstår då risken att jag halkar snett mellan stolarna.
Hur man än vänder och vrider på det så är det patienten som tar smällen.
Vi vet alla hur det ser ut i psykiatrin idag gällande väntetiderna, behandlingar, tillgång till utredningar och inte minst hur olika rehabliiteringarna ser ut.
En får diagnos och medicin- sen är det tack och hej.
En annan får diagnos, medicin, samtalsstöd, terapi, medicinsk auppfljning regenbundet osv. Jag tillhör den sistnämnda och ser mig som Lyx patient.

På ett vis har det inte varit värst att jag känt mig så enormt sjuk- och fortfarande gör till stor del.
Värst är att sjukdomsupplevelserna skapat den värsta formen av sjuka för min del: tron att vara Inbillningssjuk!
Inbillningssjuka som  gjort mitt redan sköra psyke ännu mera tilltufsat och förvirrat!
När jag stått på alla fyra i timmar för inte kunnat djupandas en enda gång och får frågan om hur min ångestgrund ser ut, hur ska jag då svara?
”Jo tack, den finns….”
Har man inte ångest innan så får man det när man inte kan andas och har syrebrist.
Har man svår ångest får man å andra sidan andningsproblem.
Ett tag trodde jag att jag hade fått tillbaka en del sociala fobier jag haft för länge sen. När jag gick ut fick jag svårt att andas. Jag tänkte då att
”Åh nej, jag har fått social fobi, är rädd för folk utan att  jag vet om det….”
När det i själva verket är så att jag fick svårt att andas pga av den fysiska ”ansträngningen” det innebar att röra mig….

En annan sak som det gås miste om är att man kan få hjälp via Läkemedelsförsäkringen gällande biverkningar, men då måste man ju bli tagen på allvar för detta också.

Annons