Allt som är mitt bär jag med mig

Arkiv för maj, 2010

Tillbaka men framåt

Dag 28 och ännu kvar på 89:an.
Hemma på permission till imorgon.
Innför den låsta dörren mötte jag en ny, öppnare och en så mycket mer kärleksfull värld än någonsin tidigare.
I en värld där jag från första stund bemöts som Lina- och inget annat.
Medicinerna som gjorde mig virrig är borta- och Jag är tillbaks. Dock lite stukad men mer Här än någonsin.
En diagnos mindre, som det ser ut nu…och framförallt ingen diagnos som har företräde till
vem jag är.
Inga mediciner som suddar mitt sinne och stjäler mitt minne.
Enda nya medicinen är vårdplanering, boendestödjare samt omtanke, stöd och medmänsklighet av många fina människor.

 


ADHD/BIpolär- Min första volta

….är ju uttryck man läser om när kåkfarare pratar om första gången i ett fängelse. Volta!
Det har jag gjort på alla möjliga plan i livet; känslomässigt, själsligt, mentalt och fysiskt!
Inlagd på psyk sen förra veckan…en totalt utmattad Liten Jag.
Skrämmande först men såååå jävla skönt.
Inga mediciner- mår bra.
Klar som en Norrlands-fors i skallen och jag kallar mitt enkelrum för Skyddsrum!
Läkaren igår sa ”skaffa dig respit….”
Det är vad jag gör nu.
För första gången på år har jag sovit på ”riktigt”. Dvs hela jag! Hela nätter…antar att den sömniighet jag känner på morgonen kallas ”nyvaken” och ”vakna till liv”.
Haft en vilopuls på 116, men som nu är där den ska.
Hemma en stund, fixa med räkningar och ska snart tillbaks till min skyttegrav.

Under lång tid har min kropp och jag agerat sugrör åt människor som äter ur mig. Ger sig näring genom och via mig. Skamset att inse- för jag är ju så ”medveten”, så klok, och ”kan” ju människor ”så mycket” och därför skulle jag ju aldrig ställa upp på det. Jag är ju någon som kan se igenom. Hm. Men så är det inte.
JAg är en lika Liten, svag, godtrogen och törstig människa som jag tror vi alla är.
Det allra sista sögs ur mig förra veckan till sista droppen.
Historien är lång, komplex och komplicerad kring anledningen till min inläggning och får ventileras om en annan gång.
Livet är komplext och ibland krävs ett blödande hjärta, en värkande kropp att stanna vid stationen.
JAg har få människor nära mig, men ni är alla guld värda!