Allt som är mitt bär jag med mig

Bipoläritet/ADHD

Rapakalja

Har gjort en bloggflytt- igen!
Brukar göra så.
Nya tider- ny blogg. Har ju blivit en del.
Det blir lite som att vända blad, börja på ny kula…
Välkomna ni som vill till Rapakaljas nya sida!


Att leva vidare….

Har funderat länge på om jag skulle lägga ner bloggen- under tiden har den fått vila.
Har haft en annan blogg men ytterst sporadiska inlägg gör den väldigt tunn…
Funderat mycket över att bloggen varit så diagnosinriktad vilket inte känts så rätt senaste månaderna.
Ändå är ju diagnoserna en stor den av mitt liv- inte bara mina egna diagnoser.
Sen slog det mig att det inte är diagnostjatet som känts obra, utan problematiseringen, tror jag tröttnade på mig själv.
Senaste månaderna har inriktningen varit mer lösningfokuserad på ett annat vis än tidigare och det är för mig en bättre inriktning om ja nu ska tjata diagnoser.
Vet inte om jag har några besökare kvar, men spelar nog ingen större roll egentligen.

Mycket har hänt sen den 25 maj! Omöjligt att uppdatera.
Jag hann inte vara hemma från sjukhuset mer än knappt en vecka när min minsting insjuknade och inte kunde gå.
Han gick från en vild, aktiv och springande 4 åring till rullstol på mindre än 3 dagar.
Han har fått diagnos Perthes vilket tar ca 4 år att läka ut, och håller på utveckla samma i den tidigare friska höften.
Livet är en utmaning kan man säga….


ADHD/BIpolär- Min första volta

….är ju uttryck man läser om när kåkfarare pratar om första gången i ett fängelse. Volta!
Det har jag gjort på alla möjliga plan i livet; känslomässigt, själsligt, mentalt och fysiskt!
Inlagd på psyk sen förra veckan…en totalt utmattad Liten Jag.
Skrämmande först men såååå jävla skönt.
Inga mediciner- mår bra.
Klar som en Norrlands-fors i skallen och jag kallar mitt enkelrum för Skyddsrum!
Läkaren igår sa ”skaffa dig respit….”
Det är vad jag gör nu.
För första gången på år har jag sovit på ”riktigt”. Dvs hela jag! Hela nätter…antar att den sömniighet jag känner på morgonen kallas ”nyvaken” och ”vakna till liv”.
Haft en vilopuls på 116, men som nu är där den ska.
Hemma en stund, fixa med räkningar och ska snart tillbaks till min skyttegrav.

Under lång tid har min kropp och jag agerat sugrör åt människor som äter ur mig. Ger sig näring genom och via mig. Skamset att inse- för jag är ju så ”medveten”, så klok, och ”kan” ju människor ”så mycket” och därför skulle jag ju aldrig ställa upp på det. Jag är ju någon som kan se igenom. Hm. Men så är det inte.
JAg är en lika Liten, svag, godtrogen och törstig människa som jag tror vi alla är.
Det allra sista sögs ur mig förra veckan till sista droppen.
Historien är lång, komplex och komplicerad kring anledningen till min inläggning och får ventileras om en annan gång.
Livet är komplext och ibland krävs ett blödande hjärta, en värkande kropp att stanna vid stationen.
JAg har få människor nära mig, men ni är alla guld värda!


ADHD/Bipolär- Läkemedelsträsk

Många bloggvänner med olika typer av neuropsykiatriska och samsjukkliga diagnoser är inne i samma läkemedelsträsk som jag befinner mig i.
Frågorna, tankarna och osäkerheten är många och stora.
I grund och botten handlar det ju inte enbart om ett välfungerande och välmående liv utan ohälsa- i grunden handar det är ett få Leva och inte Dö.
Att leva med en frisk kropp- det som är vår stomme!
Vilken nytta har jag av mina samlade och välfungerande tankar och känsloliv om min kropp är sjuk- och vice versa.

Det finns en systemfel,  byggt på bristande resurser och samarbeten mellan läkare, instanser och behandlare. Finns en skiljsvägg mellan neuropsykiatriker och den som inte är neurologisk inriktad på samma vis:
The principal difference between a psychiatrist or neuro psychiatrist ( neurologist ) Is that the Psychiatrist diagnoses and treats people with mental or emotional problems, using medications, group and /or individual psycho therapy. The neuro psychiatrist diagnoses and treats people when the illness stems from neurological causes. The neurologist makes much greater use of EEG’s, MRI’s Brain Scancs and CAT Scans..
Neuropsykiatriker= ADHD, neuropsyk funktionshinder
Psykiatriker= psykiska sjukdomar (Bipolär)

Jag menar inte nu att den ene inte har tillräckligt mycket kött på benen som den andre- men att det borde falla sig naturligt att specialiseringen är inriktad på ett vis där den andre kunde fylla vissa luckor.
Neuropsykiatriker har enligt min erfarenhet större kunskap om medicineringar kring ADHD än en allmänpsykiatriker har.
Liksom en psykiatriker säkerligen har mer erfarenhet kring medicineringar runt psykiska störningar/sjukdomar som schizofreni, bipoläritet, psykoser osv.
Om man är samsjuk som jag uppstår då risken att jag halkar snett mellan stolarna.
Hur man än vänder och vrider på det så är det patienten som tar smällen.
Vi vet alla hur det ser ut i psykiatrin idag gällande väntetiderna, behandlingar, tillgång till utredningar och inte minst hur olika rehabliiteringarna ser ut.
En får diagnos och medicin- sen är det tack och hej.
En annan får diagnos, medicin, samtalsstöd, terapi, medicinsk auppfljning regenbundet osv. Jag tillhör den sistnämnda och ser mig som Lyx patient.

På ett vis har det inte varit värst att jag känt mig så enormt sjuk- och fortfarande gör till stor del.
Värst är att sjukdomsupplevelserna skapat den värsta formen av sjuka för min del: tron att vara Inbillningssjuk!
Inbillningssjuka som  gjort mitt redan sköra psyke ännu mera tilltufsat och förvirrat!
När jag stått på alla fyra i timmar för inte kunnat djupandas en enda gång och får frågan om hur min ångestgrund ser ut, hur ska jag då svara?
”Jo tack, den finns….”
Har man inte ångest innan så får man det när man inte kan andas och har syrebrist.
Har man svår ångest får man å andra sidan andningsproblem.
Ett tag trodde jag att jag hade fått tillbaka en del sociala fobier jag haft för länge sen. När jag gick ut fick jag svårt att andas. Jag tänkte då att
”Åh nej, jag har fått social fobi, är rädd för folk utan att  jag vet om det….”
När det i själva verket är så att jag fick svårt att andas pga av den fysiska ”ansträngningen” det innebar att röra mig….

En annan sak som det gås miste om är att man kan få hjälp via Läkemedelsförsäkringen gällande biverkningar, men då måste man ju bli tagen på allvar för detta också.


ADHD/Bipolär- Lamotrigins History X

Finns olika graderingar av allergiska reaktioner och förgiftningar kring Stevens-Johnson, Lyells Toxic syndrom. Det som jag funnit i gradering stämmer följande på mig:
Erythema multiforme.
Min gode bloggvän Genrep skriver mycket om läkemedel och andra nytto-tips. Lägger ut kopia som jag skrivit åt dig (Genrep) men även andra som kanske kan ha nytta av det.
Har gjort utdrag och sammanfattat mail till min läkare/ssk som jag sen dec sökt hjälp för i mitt fysiska mående.
Tog lång tid innan jag lyssnade på någon om att det kanske var läkemedel som var boven bakom dramat.
Vad jag inte visste då var att Concertan kan ha effekt att ”skjutsa igång” biverkningarna på min Bipolär-medicin Lamotrigin.
Därför blev jag smått tillfälligt bättre när jag sänkte Concertan, men bara får väldigt kort tag, sen kom skiten tillbaka igen.
Ju mer jag sänkte Concertan, ju mindre biverkningar på Lamotriginen. Problem var ju att jag inte tålt Lamotriginen från början att antagligen successivt ”förgiftat” mig, elle rhur man ska uttrycka det.
Kopierar in listan som jag skrev till min läkare när jag förstod vad alla ”åkommor” kommer av. Vad som hör till vad eller inte vet jag ju inte egentligen.
Jag är inte den som springer till läkaren i första taget, inte den som stoppar i mig läkemedel utan vidare elelr för minsta lilla, men jag har känt mig nästintill hypokondrisk senaste året.
Men även där, har jag trott att jag antingen börjar bli ”gammal” (40) eller att det är psyket som krackelerar.
Nedanstående är i biverkningsförloppet som jag skrivit till min läkare:

Del 1- Från insättning av Lamtotrigin, Mars-09. (ingen concerta)

  • Nässelutslag. Ingen Atarax hjälpte. Var på Hjärnhälsan en gång och visade utslag. Ständig klåda.
  • Yr, föll ibland
  • Dimsyn
  • Ökade mensblödningar
  • Näsblod
  • Febertoppar
  • Frossa
  • ”gallvärk”
  • Svullnad anklar
  • Ofta blåsor på huden-
  • Ofta sår i munnen,m var ofta hos tandläkaren och problem med tandköttsinflammation. Köpte och använder mycket olika medel för komma tillrätta med detta.
  • Mörk urin
  • Ljuskänslig
  • Såriga tårkanaler
  • Efter min tatuering fick jag sas ”elefantfot” med ENORMA smärtor och brände som eld.
    Blev orörlig och haltade. Från foten till ovan knäet var allt som en vattenballong. Såg brännskadat ut och ”vattnigt”.
    Fick råd om Zyrlex vilket hjälpte.
    Därefter klarade jag inte exponera benet i solen resten av sensommaren utan att det blev ”brännskadat”.
    Var dessutom i min ”prime-time Mani”….
  • Bröstoperationen i September.
    Fick klåda som övergick normal läkningsklåda.
    Sökte akut till plastiken för det ”brann” runt brösten, som om någon höll en tändare intill huden.
    Huden var knallröd, vattnig och het.
    Man tog bort omläggningen och jag skötte det med kylbalsam, gel och luftade.
    Efter ett tag kunde jag dra loss hud från brösten och runt bröstvårtorna och trodde då detta var hudavlagringar pga ”svullnad”.
    Blev en ”komisk” grej när jag fick mina vänner att ”klökas” när jag drog av hud.
    Hade inte en tanke på att detta inte var normalt.
    Här var jag dessutom i mitt mani-klimax…

Gjorde inga kopplingar till läkemedel. Hittar alltid andra förklaringar.
Ex ljuskänslig, frossa, mörk urin, utslag, blåsor, reaktioner på huden, svullnad om anklar, munherpes- allt för att det var sommar.
”Ozonlagret var tunt och därför var jag känslig”…
Mina såriga tårkanaler trodde jag var för att jag grät ofta.
De ständiga nässelutslagen trodde jag var pga av stress.

Från December 2009 tills nu!
(Concertan sattes in i oktober-09)

  • Andningproblem!
    Förvärrades akut i december. Mer eller mindre slog ut mig i januari. Mailade dig.
  • Svimmat ofta.
    Vid 1 tillfälle föll jag utan förvarning från barstolen i köket i golvet. Fick hjälp krypa in i småkillarnas säng. Lade mig och Benjamin satt på kanten när jag återigen svimmade medan jag låg ner. Var vit om munnen och blå på insidan av tummen nr Hasse kom.
  • Svåra bröstsmärtor som strålade ut i vänster hand som höll i sig i timmar. Som en ihållande smärta som pulserade.
  • Normal vilopuls för mig är runt 55-60/min. Sen dec vilopuls framför tv:n 70-90.
    Oregelbunda pulsslag.
  • Blå fingrar och tår så fort jag gick ut, trots termostrumpor och dubbla handskar.
  • Klöker dagligen för jag inte får luft.
  • Svullnar om fingrarna, anklarna, vaderna, läpparna…
  • Stelnar om fingrarna som låser sig om jag sitter och skriver
  • Ögonproblem!
    Svider, river, bränner i ögonen.
    Alltid ”trött” i ögonen.
    Ser MYCKET sämre och bokade därför tid hos min optiker för 3 veckor sen.
    Optikern kunde inte ställa in synskärpa för inget ”stämde” med gamla journaler.
    Fick linser för astigmatismen utan synskärpa för se om ögonen behövde ”vila” eftersom man inte fick rätt på undersökningen.
    Fick skitont av linserna och blodkärlen sprack och får inte använda dem heller längre.
    Har ca 3 olika läsgöasögon beroende av ”ögonhumör”..
    Droppar linsvätska i ögonen för de svider annars.
  • Ljuskänslig!!!!!!!!!
    Kan inte längre sitta vid datorn kvällstid för jag blir bländad. Störs av mobilljus, datorljus, tv:n och går med solbrillor större delen av dygnet oavsett väder.
    Trodde detta var utmattningssymptom.
  • Ljudkänslig!
    Klarar inte höga ljud eller många ljud samtidigt!
    Samtidigt hör jag sämre när jag pratar i telefon, vid fikor osv,,.
    Köpte öronproppar för då hör jag bättre konstigt nog.
    Haft öronvärk och använt droppar i öronen.
    Fick lämna bio för några veckor sen.
    Trodde detta också var utmattningssymptom.
  • Febertoppar från en stund till en annan. Variationer är från 35-39…
    (trodde det var fel på termometern och bytat batteri en gång i veckan, och sedan trott att jag är annorlunda konstruerad i örat och därför missvisar den).
  • Ständig influensakänsla i kroppen.
    Alltid öm, som efter ett megastort styrketräningspass.
    Om någon smekt mig över armen lätt har det ibland blixtrat till för det gjort ont.
  • Mjölksyra i kroppen. Kraftlös.
    Vissa dagar orkar inte ens hålla uppe huvudet utan lutat mig mot en vägg med pannan.
    Får be de stora om hjälp med öppna burkar, bära småsaker osv.
  • Skakar/darrar– vissa dagar får barnen hjälpa mig med enkla saker (lägga i dosett, hålla i saker osv)
  • Sårig i halsen, alltid ”rivig” i halsen och svullna mandlar (trots att jag opererat bort mandlarna)
  • Munherpes ofta
  • Småsårig i underlivet (nej, inte herpes)
    Särskilt efter sex och blöder även då lätt, även när jag kissar.
    Har lännat prover, men inget är fel.
    Använder receptfritt ”kärring-gel” för det ska bli bättre.
  • Blöder näsblod lätt
  • Blöder ENORMA mängder mens
    Stor skillnad från vad som är brukligt för MIG! Blöder igenom plustampong samt dubbla mensskydd på ca 20 min.
  • STORA blåmärken på udda ställen och utan att jag slagit i mig
    Vid hemkomsten från akuten i lördags var jag alldeles blöt på armen.
    Visade sig att jag blött igenom två tröjor, en stickad tjock kofta OCH fodrad vinterjacka efter venflonen. Tog ca 45 min att få stopp på blödningen.
    Efter många år i vården tidigare vet jag att det INTE handlar om att man måste ”hålla tryck” när man dragit venflonen…
  • Mörk urin.
    Reagerat senaste tiden eftersom jag numera försökt skärpa mig med vätska och det inte är sommar so jag kan skylla på.
  • Smärtor i höger sida och ”i magen”.
    Får hugg i sidan som vid gallsmärtor. Jag har trott att min galloperation misslyckats, men tyckt det varit konstigt eftersom smärtorna inte kommer som det brukar vid vanliga gallproblem.
  • Hudproblem!
  •  

    Ansiktet
    Från i somras har jag använt kylande gelé för jag ofta blir rödflammig och svullen i ansiktet och framförallt het i huden. Bränns.
    Har ständigt flaskor med kylbalsam och gel hemma. Kalla ansiktsmasker och baddar.
    Började fjälla i ansiktet och smörjer in mig med fotsalva eller Helosan, ändå är jag torr och fnoskig.
    Smörjer jag inte så svider det enormt i ansiktet och då svullnar jag.
    Läpparna
    Har sedan i januari svullnat om läpparna emellanåt och de har känts ”avdomnade”.
    Haft ont i ”konturerna” runt läpparna och även ”fjällat”.
    Använt Helosan.
    Kroppen
    Hela tiden haft återkommande kliande utslag (nässelutslag) sedan förra året. Läs ovan.
    Senaste 3 veckorna har jag haft stora rödflammiga kliande områden på låren, fotvalven, under fötterna, på händernas ovansida, mellan fingrarna, ljumskarna, runt brösten,under armhålorna och på ryggen, samt på rumpan.
     För 10 dagar sen trodde jag att jag fått fotsvamp eftersom jag fick klåda och besvär under fötterna, tårna som kliade ihjäl mig!
    Körde Daktacort. Blev bara värre. Övergick från ”bara klia” till ”eld”- brände otroligt mycket, plus att händerna återigen började klia och bränna på samma sätt som i januari.
    Samtidigt så trodde jag att jag hade fått svamp under brösten, armhålorna, ljumskarna så flera gånger om dagen tvättade jag med klorhexedin, alsollösning och lade kompresser mellan vecken och kylde.
    Extremt noga med hygienen överlag, handsprit osv osv.

    Lördagkväll 17 April
    Ont av ”fotsvampen”. Klippte bort hud som fjällat, rengjorde och baddade.
    Fick mer ont.
    Ringde sjukvårdsrådgivningen för råd om svamp.
    Snabb/oregelbunden puls, tryck överbröstet, svårt att andas, skakig och yr är mitt allmäntillstånd sen några månader, men Hasse fick nog.
    Ringde ut till medicinen akut som bad mig komma.
    Kom in direkt, fick betapred/tavegyl. Klådan fortsatte i öronen, rev i halsen, bakom näsan, ansiktet, läpparna svullnade, ryggen, fötterna och hårbotten fortsatte klia.
    Fick adrenalin och något annan spruta.
    Då sjönk pulsen 30 slag/min.
    Jag tog mitt första djupa andetag på evigheter!

Skitsamma i klåda, het hud eller annat- för mig var vinsten att känna andetagen hela vägen ner i lungorna och en lugnare puls.


ADHD/Bipolär- Lamotriginförgiftad/allergisk

Jag har varit läkemedelsförgiftad!
Jag har sedan många månader varit jävligt sjuk i kroppen.
Så sjuk att jag varit handikappad i tillvaron. Ständig mjölksyra och totalt kraftlös majoriteten av tiden.
Trodde först det var PTSD, ångestsyndrom osv….sen att det var Concertan…
Men trots ständiga sänkningar av Concertan har jag bara blivit tillfälligt bättre för sen bli sämre igen.
En hel del hudproblem har jag haft sen förra året. Använt kylbalsam, olika gel och annat.
Hudreaktioner som jag trott var pga av stress och psykisk ohälsa.
Övrig problem jag haft senaste tiden:
ljuskänslighet- kan ej gå utan solbrillor
 inte se tv, ej sitta vid datorn på kvällarna…
Ljudkänslig!
Kombinationen ljus/ljudkänslig har gjort jag inte kunnat se film bla.
Enorma blödningar!
Forsande mens, stora blåmärken från ingenstans, kärl i ögat som spruckit…
Svullnader i leder, ansiktet, läppar….
Ögonproblem!
Svider, river och bränner i ögonen! Ser enormt dåligt och tjatat livet ur
mig hos optikern. Optikern som plötsligt inte kan ställa in synskärpan.
Listan kan göras mega lång.

För tre veckor sen startade jag min höjning av Lamotrigin.
I lördags blev det akut.
Hamnade på medicinen akut.
Fick först kortisontabletter och Tavegyl, men det blev värre ändå.
Slutade med Adrenalinspruta…och istället för att pulsen skulle skena som den brukar av Adrenalin, sjönk pulsen 30 slag/min.
Vilken lättnad!!!!!!!!!!!!!!
Efter att haft en oregelbunden och hysteriskt hög puls i månader kändes kroppen plötsligt som när man drar ur badkarsproppen!
Jag tog mitt första RIKTIGA djupa andetag på månader kändes det som!
Vad hände?
Jag har varit läkemedelsförgiftad sen lång tid tillbaka!
Något man kallar för Lyells syndrom eller liknande.
Får aldrig mer ta mina Lamotrigin för det bipolära utan ska sättas in på ny.
Men nu hänger jag i luften!
Har inga säkerhetslinor i det Bipolära!
Ingen medicin.
Vet inte om kroppen ska vila, följas upp eller vilken plan som gäller för
nya medicineringen.
Det enda jag vet är att jag aldrig var inbillningssjuk.
Det enda jag vet att jag inte är bra ännu-
men lyckan är att jag kan andas!
Jag är rädd för vad som skett i min kropp!
Jag är rädd för hur länge jag klarar mig utan Bipolära säkerhetslinor!


ADHD/Bipolär- Systerskap och vänskap

Systerskap!


Hur mycket kan hända på en vecka?
Den frågan fick jag ofta av min förre ADHD-coach och hur förklarar man det?
Denna veckan var speciellt och har lagt enormt mycket till karma-kontot och gjort enorma goda gärningar för människor jag älskar!
Jag är stolt- över mig själv, mina vänner och det systerskap som symboliserar oss!
Välkommen tillbaks till Livet, min älskade vän!


ADHD/Bipolär- Meds.höjningar och icke-slutförda projekt

 

Ofärdig hall....igen...

Ofärdigt ”design-make-over-bord”…

Höjde min medicinering av Lamotriginen i onsdags.
Märktes direkt…gäspade halva dagen…spännband om huvudet.
Igår fick jag tillbaka biverkningarna jag haft på Concertan plötsligt.
Ringde läkemedelscentralen och fick veta att biverkningarna av Concertan kan öka med dosen/höjningen av Lamotriginen….
Så idag sänkte jag Concertan ytterligare.
Får prata med min läkare nästa vecka när jag ska dit.
Jävla pussel hela tiden….
För övrigt?
Har tränat var dag. Stolt över att jag kommer iväg även om det är en stor ansträning.
Har turen att kunna stänga in mig i en av salarna på gymmet och vara ifred med mitt hopprep. Har funnit en tid också där det nästintill inte finns några folk alls som tränar…mer än några få pensionärer.
HAr ofta dippar framåt seneftermiddagarna och kvällarna dock…
Lätt för tjuta, men så får det väl vara ett tag.
Är glad däremellan och det är jag tacksam för.
Återigen är hallen i kaos. Målade EN avfyra väggar innan luften tog slut i början av vecka så nu står det målarburkar och tillbehör i en hörna och psykar. Slutföra? Ja, men en annan dag….;-)


ADHD/Bipolär- fräsigt dyk

Ett mindre kul- och nytt- alterego...don't like!

Idag är jag inte trött- men seg på något vis.
Efter att varit igång i helgen och haft det bra tillsammans med familjen, sjönk jag rejält igår runt 18-tiden.
Luften gick ur mig och blev mer eller mindre totalt handlingsförlamad.
Inte deppad dock, bara helt avtrubbad.
Somnade när jag lade killarna och när H som var här väckte mig så fräste jag omkring som den värsta vildkatt.
kastade mig på madrasserna med täcket över huvudet och däckade helt.
Vräkte dock ur mig enahanda saker till H som stannat kvar eftersom vi firat påsken tillsammans.
Har dock inget minne av det hela mer än att jag var jävligt trött och kände obehag bara.
Sov sen i 12 timmar.
Kändes inte vidare bra när jag i morse upptäckte att jag hade glömt medicinerna i 2 dagar, och att jag varit otrevlig mot H utan att jag ens hade en aning om det och faktiskt inte hade fog för det heller.
Mår iaf stabilt idag och får nog allt sätta mobilen på larm igen för komma ihåg medicinerna.
Fy mig!
Haft en mysig middag tillsammans med barnen ikväll också!
ingen stress eller press- det gör underverk för mig- och för alla de andra också så klart.
Imorgon är det träning som gäller- märker skillnad i mitt mående när jag tränar. Känner att jag måste börja prioritera detta mer och försöka komma tillbaka till vanan och rutinen.
Men det är svårt när man varit ifrån en längre tid och kondisen har fått lite stryk kan jag konstatera.


ADHD/Bipolär-Varningar om Zyprexa läkemedel

Vilka val gör vi när det gäller medicinering?
Vilka valmöjligheter har vi?
Vilka alternativ finns att inte övermedicineras?
Vilken energi är vi själva beredda att lägga och prova INNAN medicinering är sista alternativet?
Vilken tillgång har vi till alternativa behandlingar; KBT, psykoterapi, sjukskrivningar osv?
Jag har de senaste två gångerna haft intressanta diskussioner med min läkare Björn. Han är intressant att prata och känner mig trygg, fri och öppen i samtalen.
Vi har diskuterat hur man ska kunna balansera den Bipolära delen av mig.
Jag är noggran med att kolla upp vad det är man vill stoppa i mig.
Jag kan visst ta medicin med svåra biverkningar så länge jag själv får välja vilka risker jag tar och kan väga för/-nackdelar mot varandra.
(som med Concertan).
Fann dock info om medicinen jag är misstänksam mot och känner jag måste frågasätta. Jag har aldrig haft psykotiska inslag eller liknande vare sig jag är Hypomanisk (mild) eller Manisk. (kraftig).
Jag sa att ”ska jag ta den där medicinen, Zyprexa,  kommer du ha mig krälandes här utanför 3 ggr/veckan; blir jag inte sjuk av den kommer jag garanterat tro jag är det”.
Det var de värsta biverkningar jag läst- för mig- blev bipacksedeln till Concertan en fis i rymden.
Blev inte bättre av att jag fann att läkemedelsbolaget som gör medicinen man vill ge mig i oktober fick betala de största böter i USAS historia och gigantiska belopp i skadestånd till olika stater.
Just diskussionen kring att jag TROR jag blir sjuk av medicinen, även om jag inte är det i egentligen mening- gjorde mig full i skratt själv.
Jag ser mig numera nästan som ”läkemedels-hypokondriker”….;-)
MEN, å andra sidan är jag jätte känslig för biverkningar överlag och kanske inte konstigt jag är misstänksam.
Nåväl, medicinerna är ingen lek alls.
Lamotriginen jag tar är en sk stämningsutjämnare. Enkelt sätt trycker den undan depressionsdelen så den inte blir lika djup (eller långvarig?)
Eftersom jag ganska ofta drar iväg i HYPOMANI så funderas det över om man skulle medicinera på andra hållet. Dvs ”betongkeps” som trycker HYPOMANIN neråt. Hänger ni med?
Fick utskrivet PYTTEDOS Zyprexa, men som vanligt, stoppar jag sällan i mig något utan att verkligen kolla vad det är och kolla konsekvenserna.
MEN! Bara när jag öppnade bipacksedeln reagerade jag på texten:
”Tabletterna tas genom munnen…..” Spontant tänkte jag att ”vad i helvete, är det skrivet för idioter?”. Normalt står det att tabletterna ska sväljas med halvt glas vatten osv….. MEN tas genom munnen….hm!
Biverkningarna var katastrofa och jag funderade över vad som finns rapporterat kring dessa.
Jag sökte massor. Och fann en del:
”Plötsligt dödsfall. Diabetesrisken är MYCKET hög, metabolismen katastrof och de festa går upp massor i vikt, risk för hjärt/kärl/TIA, spasmer, rullande ögon osv osv..”
Efter en del länkande fann jag att i USA har läkemedelsverket som gör Zyprexa fått betala historiens största böter och skadestånd pga av biverkningar osv. Men inte ett ljud här i Sverige, vilket i sig Uppdrag granskning gjorde ett program om.Varför tystades detta?
Nåväl. Jag är visserligen självmordsbenägen men vill gärna självbestämma det och inte leva under ”plötsligt dödsfall”, efter att kämpat för gå ner 46 kg vill jag inte bli fetför har jag inte blivit deppad innan och hoppa på Torso skulle jag fan göra det då. Att sitta och fika med spasmisk tunga och rullande ögon är inte heller så intressant.
Läkare Björn är dock ingen som pådyvlar och vi har intressanta samtal kring mina svängningar och hypomani kontra mani.
Detta kommer jag skriva om senare också.
Här kommer lite intressanta länkar jag fann om Zyprexa:
Zyprexa i Fass
Zyprexa
Skandalen
Läkemedelsverkets data om risker
EMEAS varning
Wall Street Journal.blog om böter
Reuter 12 januari 2010
Uppdrag gransknings kritik på utebliven reaktion om varningarna
Fox News januari 2009 om stämningen av LILLY läkem.bolag
Finns fler länkar i Läkemedelslistan på höger!

Vill poängtera att om jag hade varit så pass sjuk i mina episoder att konsekvenserna både för mig själv och mina nära blev svåra och smärtsamma, eller om jag ofta gick över gränsen mellan Hypomani och mani, skulle jag trots allt ta medicineringen.
Eller är dealen som nu. Jag skapar ett nätverkskontrakt- och om jag går över i mani utan att inse konsekvenserna får man göra en LTP och om man då trycker i mig ex Zyprexa är detta ok. MEN är ingen jag skulle fprtsätta med på frivillig bas iaf.


ADHD/Bipolär- Påsk i vågor!

Påskafton-morgon, tradition att rita sina ägg...

Långfredagens långfika med vännen Å

Påskafton-påskdag kl 02.05...började måla om hallen!

Så långt hann jag- en del kvar….

Haft det varierande i dagarna.
En skön fredag med långfika, mycket snack och fniss i vanliga ordning.
En bra dag, helt enkelt.
Igår blev det träning igen.
Väl hemma blev det tvärnit på vad jag planerat. Fick lust med så mycket annat och genast spann energin loss.
Barnen pysslade runt och var upptagna med sitt-
och jag lackade bord, klippte och klistrade på mitt projekt
och började måla i hallen.
Å kom på middag. Mysigt.
Kl 01.30 flög jag igång igen. Målade målade målade…
Idag fortsatte jag en del, men luften har nu gått ur mig helt och jag dalar sakta igen.
Längtar till träningen imorgon!
Glad Påsk Alla!


ADHD/Bipolär- Medicinering/side effects/vuxna/barn

Läste på SmulAnns blogg en del frågor kring ADHD-medicinen. Så jag tänkte svara här.
Jag svalde med hull och hår allt som hade med medicinering att göra. Desperat desperat desperat…mitt huvud höll på explodera och jag hade bestämt mig för ta livet av mig vid åreskiftet- jag orkade helt enkelt inte med detta 24/7 i skallen.
Vad jag inte var medveten om eller min läkare heller (som då var ny) var att jag var mitt uppe i min livs allra kraftigaste och långvarigaste MANI-period…dvs Ej hypomani (lightvariant).
Efter 2 dagar på Concerta kördes jag fullständigt i väggen. Finito! Som ett lok i en bergsmur.
Kunde gått jävligt illa den gången och fick ha vänner omkring mig de första dygnen för jag på allvar trodde jag skulle begå självmord.
Blev bättre- men omständigheterna bidrog till kriser gång på gång….osv.
I december var jag upp i 99 mg/dygn uppdelat på 2 gånger.
54 mg/ morgonen
27 mg/ kvällen.
Jag kan INTE ta Ritalin pga av att det kör igång den Bipolära manin.
Något man får känna av men svårt för den som inte är medveten om sina mani/hypomani…
Jag började bli sjuk. Jävligt sjuk.
Hjärtklappning, oregekbunden puls, smärtor i vä sida ner i handen, tungandad ibland upptill 8 timmar utan ett enda djupt andetag, svimningar, utslag, svullna läppar, blå/lila händer så fort jag gick ut, skaningar, illamående….osv.
Självmordstankarna var direkt fysiskt påtagliga i känslan- och att inte kunna andas på halva dygn kan få vilken människa som helst att vilja hoppa.
Sänkte Concertan och två dagar senare var jag mer eller mindre fri från allt. Bäst var att den gastkramande ångesten jag hade levt med låååång tid bara sa POFF! Försvann! Min ångestgrund var stor i kopplingen till Concertan.
Jag har ofta uppföljningar- mer än vad mina tonåringar har på BUP.
DET är jag kritisk mot.
Jag har många fler fördelar som vuxen…men jag har förstått att det har med vart man gått, till vem och vilka resurser so finns att tillgå.
Jag har lyx. Verkligen lyx! På så sätt….
Mitt problem är inte ADHD.n för vara helt ärlig- det är det lilla i jämförelse med de BIPOLÄRA problem…..kombinationen? Tja…:-/
Jag har kommit jätte långt i arbetet med framförallt den Bipolära delen- en medvetenhet om både när jag går upp och på väg ner osv….
Detta pga av att jag för första gången i höstas, i samband med Concerta-upptrappningen- i kraschen- såg och KÄNDE konskvenserna av 8 månaders jävla mani med förödande konsekvenser som är obeskrivbara.
Jag hade inte nått den insikten och medvetenheten utan Concertan.
och mitt ständiga arbete på utveckla min medvetenhet i bipolära sjukdomen heller. Skillnaden är att tankarna inte längre är 135 st på samma gång, spretar inte lika mycket och jag får möjlighet att skapa fokus och lugn- hinner helt enkelt med vad jag tänker. Därmed också vad jag känner och hinner lyssna in magkänslan.
Men självklart är jag orolig hur det slår i kroppen i längden. Har ju hjärtsjukdomar, strokes, diabetes i familjearvet som kan påverkas.
Har info i länken här om Concerta som kanske är mindre rolig att läsa, men jag anser oavsett tyckande kring medicinen är alla vinklar bra att ha med sig i bagaget. Hur ska man annars veta vad man bör vara vaksam på och vilka kontroller/regelbundnhet osv som är viktiga.
http://www.lakemedelsverket.se/upload/halso-och-sjukvard/behandlingsrekommendationer/bakg_dok/ADHD-bakgrund_webb.pdf


ADHD/Bipolär- period av Icke-komma-ihåg

Har förlorat lösen till min ”riktiga” mailadress och kommer ta tid innan Microsoft fixat till det- om det nu går.
Kanske inte ”förlorat” utan faktiskt glömt lösen och inte bara gällande min mail utan på fler ställen. Illa illa illa….
Dessutom gjorde jag något tokigt när jag skulle få ett nytt så allt bockerades!
Nackdelen när man är i en obalanserad period att jag glömmer så jävla mycket hit och dit. Aaaaahhhhhh!!!!
Frustrerande att inte komma åt sina mail!
Jag har en del mail jag hade svarat på från bloggare;
SmulAnn, MiB (????) och någon till….
Ni som vill får gärna kasta iväg ett mail till e-posten som är kopplat till min blogg:
life@live.se

Går även maila om man vill ha lösen till mina skyddade bloggar.
Idag är det strålande sol! Härligt!
Ska snart iväg för träff med vän…kan knappt röra mig efter gårdagens träning. Uppehåll idag- och imorgon görs ett nytt pass.
Kram till alla!


Lösenordsskyddad: ADHD/Bipolär- Boooom i hjärtat- hemlösa flashar

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


ADHD/Bipolär- träning och sockerdricka i kroppen

Var och tränade imorse. Förbannat trögt att komma igång igen efter att varit där två gånger sen oktober….och inte sjutton kan jag mjukstarta heller. Men såååå skönt med svetten som sprutade- renande på något vis.
Gillar inte att mina överarmar blivit slappa…;-)
Men går fort komma tillbaks i form igen. Det vet jag. Disciplin….!
Gjort havrekakor med Beppe (fullkornshavre och dinkel).
Morris hos logopeden.
Jag drog iväg och träffade Mia på en fika och gick inom en butik med hennes dotter…
Avbokade min tid hos min KBT i måndags eftersom jag hade så förbannat svarta dagar i helgen. Skrev ett mail- ärligt och för mig, ganska nervöst på något vis. Känns jobbigt att ingen hört av sig efter det. Behöver dem ju och hoppas det inte formulerats på fel vis och blir missuppfattningar.
Eftermiddagen har varit låg. Och lägre sjunker det- trots sol.
Känner mig orolig.


Bipolär/ADHD- Tillbaks från de döda

Haft några extremt kolsvarta dagar….dalarna är mycket värre än topparna. Dessa dagar vill jag bara blunda och ”håller andan” i tanken på stanna i nuet. Som en känsla av hindra en riktigt overloaded explosion.
Så mycket hinner ikapp mig hela tiden- och jag tror dessa saker skjutsar igång Bipolärens dalar lika mycket som tvärtom. Kombinationen.
Om en stund ska jag iväg och försöka komma igång med träningen igen.
Solen står högt på en ljusblå himmel.
En dag när det känns hopp om livet!
Jag är åter tillbaks från de Döda idag!
Seger denna gången med!


ADHD/Bipolär- sjuk men inte störd

Läste en intressant blogg som handlar om hur människor i samhället är rädda för tala om psykisk ohälsa. Ett bra inlägg och något som verkligen bör lyftas.
Jag älskar läsa bloggar om andra som har samma problematik som jag själv med olika former av funktionshinder, psykisk ohälsa eller som ett eller annat sätt kämpar för ta sig igenom de svårigheter som man står inför.
Alla sätt och former anser jag viktiga att använda för lyfta fram, belysa och informera för minska fördomar, skapa förståelse men framförallt ge kunskap.
Kunskap är outstanding i alla lägen.
Bristen på kunskap skapar rädsla, fördomar och stämplingar som avvikande på negativt vis.
Vad jag däremot har svårt för är när man på ett vis ”höjer sig” själv som en att vara ”mer speciell” för motverka de fördomar som man ständigt möts av.
Jag försöker att välja en annan approach till för de som placerar mig i ett fack.
De får kategorisera mig, göra mig till en stereotyp av något som ”man tror” pga av bristande kunskap och bristande förståelse-
men numera väljer jag att sluta förklara mig, försvara mig och strider inte MOT fördomarna.
Jag försöker välja att vända tänket till att jag står FÖR vem jag är med allt det innebär- på gott och ont.
Väljer att ge mina barn självkänslan att se sig själva och andra som MEDarbetare för motverka det motstånd man möter.
En stämpling som ”störd” är en negativ avvikelse och blir ett beteende som jag inte  tror gynnar någon- snarare tvärtom.
En avvikande person är inte man ÄR- det är något man BLIR.
Jag ÄR inte avvikande för jag väljer att inte BLI det.
Men jag är unik- såsom du som läser- och alla andra.
Jag har ADHD och är bipolär- men- jag är inte störd.
I min värld är störd ett negativt värdeord. Jag smakar på det och det känns beskt på min tunga. Vet inte varför men får fundera över det.
Jag har ställt upp som ”intervjuoffer” och ”föreläsare” i olika sammanhang; varit tillgänglig för kandidater som läser sista specialistterminen på BUP, skola vid några tillfällen och pratat ur andra perspektiv än de rent kliniska.
Jag vill slå hål på att det inte handlar om att vara ”störd” eller vara störig.
Vill ta konkret kunskap till skapa förståelse för vad det innebär för personen som kämpar med funktionshindren eller den psykiska ohälsan.
Jag har en son som frågasatte rimligheten att få bli arg i skolan utan att bemötas med ”nu är han dampig” pga hans ADHD.
Hur hade det blivit om han hade en t-shirt på sig där det stod ”Damp- roules” eller ”Störd och stolt”?
Jag är en rebell i hjärtat och kan gärna vara provocerande och ibland är det ett bra sätt att få andra att vakna. Men i förlängningen krävs också annat. Svår balansgång det där.
För mig handlar det om att bli tagen på allvar.
Känner inte att jag skulle göra det om jag hade Damptant på bröstet.
Det finns så många som faktiskt lider av sina funktionshinder och sin psykiska ohälsa, inte bara de drabbade själv utan även anhöriga.
I perioder lider jag som ett svin av min bipoläritet.
Jag sliter som ett djur för vara disciplinerad även i svängningar som det nästintill inte är möjligt. Men jag lyckas numera ganska bra.
Rädsla för lvergången till hypomani till mani, maler alltid i bakgrunden.
För då vet jag hur allt riskerar att gå käpp rätt åt helvete. Och när kraschen efter en riktig maniepisod kommer, ska jag sopa upp allt, med ADHD-problematiken som ”hjälpmedel”. Vem som helst kan ju gissa hur bra det går? Lägg sedan till två tonåringar med samma samsjuklighet och två mindre barn- som ensamstående.

Störd? Nej, tack! Undanbedes!
Sjuk? Ja. Mest sjuk känner jag mig när jag bara vill dö.
Jag är sjuk i själen när jag sitter med mina pensionspapper i knät och planerar mina barns ekonomiska trygghet, eller när jag får min X-man att skriva över vårdnaden på mig för man inte ska splittra på barnen om jag väljer försvinna bort. Jag är sjuk i själen när jag gör en Mapp i datorn där det står allt ifrån hur mycket de stora ska ha i månadspeng, vilket märke av byxor som passar det ena barnet bäst (pga av olika anledningar)…
Då känner jag mig jävligt sjuk.
Sjukt ledsen.
Sjukt liten.
Sjukt rädd.
Sjukt sjuk.
Stolt? Ja som fan! Var gång jag går ur dessa tankar och finner mening oavsett vad det kan vara, blir jag stolt över att jag besegrat min sjukdom-
för denna gången.

 


ADHD/Bipolär bra text


En bra låt jag fann idag:
Baby you understand me now
If sometimes I get a little mad
Don’t you know no one alive
Can always be an angel
When things goes wrong
Your bound to see some bad

Oh but I’m just a soul who’s intentions are good
Oh lord , please don’t let me be misunderstood

You know sometimes, I’m so carefree
With a joy that�s hard to hide
Then sometimes again it seems
All I have is worry
Then your bound to see the other side

Oh but I’m just a soul who’s intentions are good
Oh lord , please don’t let me be misunderstood

If I seem edgy I want you to know
I didn’t mean to take it out on you
Life has it’s problems and I’ve got my share
But thats one thing I never ment to do
Cause I love you

Now baby I’m just human
Got my faults like anyone else
But sometimes I find myself
All alone regreting
All the foolish things that I have done

Oh but I’m just a soul who’s intentions are good
Oh lord , please don’t let me be misunderstood


Bipolära pendels snöre

Sammanfattar en rörig vecka.
Minns dock inget av början av veckan.
Har en pressad tillvaro som påverkar mig både ekonomiskt men även rent socialt mycket.Yngsta barnens pappa har stått utan pengar lång tid och kommer dagligen för mat osv. Verkar som det håller på ordna upp sig med att han får behålla sin lägenhet, får besked i dagarna.
Har levt på mig sen dec- dvs min sjuklön.
Andra barnens pappa stått utan bostad länge och förnärvarande delar lägenhet med den andre pappan….tvärsöver gården.
En bra, kreativ men annorlunda lösning.
Men alla tjänar på det, båda får tak över huvudet, kommer ner i bostadskostnad och lägenheten tillräckligt stor för inte leva som sardiner.

MEN, jag är belastad.
Är beroende av möjligheten att få vara ensam emellanåt när jag känner att jag drar iväg. Men har inte denna nu eftersom de yngsta barnens pappa inte ensam kan försörja dem förrän förhoppningsvis nästa vecka.
Har varit så här några månader nu.
Jag mår jävligt dåligt med mina svängar- oroligt som fan.
Inte bra hålla in pysventilen för länge- hypomani några dagar är bättre än återhållsamhet som medför att den övergår i värre tillstånd.
Dessutom är jag uttråkad ofta- trots allt skit runt om. Men det är ju just det- skiten runt om som får mig längta och vilja ”göra något roligt”- flyk (dra i väg)…Är det ingen som kan bjuda mig på en rymdfärd till månen som en slutdestination, ett mål eller som en start på ”något”?
Hade långt besök hos min läkare i veckan, ca 2 timmar. Kunde inte svara på frågan om i vilket stämningsläge jag befann mig i. Menade han på morgonen/förmiddagen/efter lunch eller i ögonblicket?
Jag ligger på tomgång hela tiden….upp upp upp…ner ner ner…upp….ner…
Sliter och rädd att det blir som en ångkokare.
Intressant diskussioner och förbannat skönt att någon äntligen bara lyssnar utan lägga värderingar- få bli tagen på allvar att jag inte är ”puckad” eller ”lost”.
Fick frågan om vad jag skulle vilja göra med livet längre fram. Tar detta i annat inlägg. Morgondagen är dimmig, oidentifierbar och framtiden är inget jag längtar till faktiskt.
Har bra människor omkring mig utifrån just nu- känns så iaf.
Ska få stöd från socialen med en form av kontaktperson  som kan hjälpa mig i perioder med sortera och prioritera räkningar och blanketter osv.
Ska skriva ett nätverkskontrakt tillsammans med de människor som berörs runt om, lagt upp en mapp i datorn med hur jag ska saker ska skötas om jag inte är tillgänglig av olika anledningar.
Trots att många saker känns hoppfulla och jag ser att det kan bli något bra längre fram så vacklar jag så otroligt mycket.
Livet är ambivalent- och jag har inte bestämt mig ännu vad jag vill med det.
Som svar på min ambivalens skrev äldsta barnens pappa:
”Bara att hålla styr på pendelns snöre så att man kan reglera svängningsintervallet…”


Bipolärt knas i skutan- men sikten är klar

Får jag bli arg, intensiv och argumenationslysten är man har ADHD?
Om andra känner till mina diagnoser, gör det en skillnad?
Ses jag då som konfliktbenägen, bristande impulsivitet och utan konsekvenstänk?
Ses jag som ”åh, hon har fått ett dampanfall”?
Får jag vara glad, på ”G”, energisk och allmänt i farten utan få frågan om jag är manisk idag, vilket i sig är ”felaktig” i sin fråga.
Jag är sällan manisk- jag är mestadels HYPOmanisk.
Då får jag en klump i magen som en slag i solarplexus. Då vacklar jag.
Vacklar inte i att få frågan i sig. Handlar om frågan i sitt sammanhang. Att ”man” tycks anse att när jag i hypomani inte är klartänkt, fokuserad eller ”vid mina sinnes fulla bruk”. Att jag skulle vara 
desorienterad, snävtänkt, inskränkt i en annan värld med misstolkningar, missuppfattningar och inte har förmågan att förstå sammanhang.
Får jag lov att vara glad, intensiv och ”mycket” utan att ses som manisk?
Jag är en ganska ”mycket” personlighet, eller är det en episod som är mitt jag?
Får jag lov att vara ledsen, sorgsen, uppgiven och handlingsförlamad utan att ses som depressiv utan tro att jag lider av andra ångestrelaterade psykiska sjukdomar? (har tillräckligt ändå)
Får man lov att vara arg och bli tagen på allvar när man har ADHD?
Kan få lov att bli sedd och lyssnad till utan negativa förväntningar på hur en ”ADHD”-kille/människa får agera?
Diagnoser är ett skit.
Diagnoser är också ett hjälpmedel.
Diagnoser kan innebära kunskap.
Kunskap kan innebära makt- ta makten över sitt liv.
Makten över sin diagnos.
Diagnoser är farliga om jag anpassar dem till vem jag är.
Diagnoser är farliga om människor runtom läser fakta och därigenom tror sig ”veta” vem jag är, vart jag befinner mig och misstro mig.
Allt är uttryck, symptom och variationer som är högst individuella.
Episoderna är inget mått på vem jag är, vilka mina barn är, hur jag ser på just mitt liv- för det är ju det- just mitt liv.
Mina barns liv är en del av mitt- och jag en del av deras.
Alla har sina egna liv.
Vi är alla våra egna.
Har senaste dagarna upptäckt att jag anpassar mig efter vad olika männisor förväntar sig av mig. DÅ brister  jag i trovärdighet.
Jag orkar inte det längre.
Jag vill vara bra som jag är.
Jag vill gå i min egen takt och göra insikter kring mig eget liv.
Jag kanske inte vill göra fler insikter på ett tag.
Jag har ett bra socialt skyddsnät- få människor- men nära relationer.
Jag är trygg med dem. Jag har valt dem själv- och de har valt mig såsom jag är.
Tryggheten att bli accepterad och vetskapen att de agerar om jag går över gränsen från hypo till mani, mildrar kraften och längden i mina episoder.
Jag slipper känna mig misstänkliggjord. Vi kan mötas oavsett var i livet jag/vi/dem befinner sig.
De kan skratta med och åt mig i en hypo-sväng, där jag själv kan ha sanslöst roligt åt mig själv och mina associationer till allt.
Bäst är att jag alltid tas på allvar, att veta att de vet att jag gör mina mest klartänkta insikter, ser sammanhang tydligare än i många andra tillfällen i livet i min hypo-sväng.
De håller mig i handen- i tysthet, ilska, lyssnande, frustration- men alltid med kärlek. Jag tar dem inte förgivet.
Jag är inte ”konstig” och de kan påminna mig om att jag är jag- inte konstigare än någon annan.
För jag vacklar ofta, ser mig själv som misslyckad, värdelös och hopplös. Obotlig tok. Dålig mamma. Jobbig vän. Obekväm.
Blogg-bollplank är vad jag önskar utan kritik på att jag är oberäknerlig i mina tankar och känslor.
Ena dagen vill jag leva- och andra dagen dö.
Ena dagen lämnar jag smärtsamma minnen bakom mig.
Andra vältrar jag mig i dem och tycka synd om mig.
Ena dagen känner jag livslust.
Andra dagen har jag dödslängtan.
Ena dagen- GLAD- då glöms det bort att jag mådde skit för 3 tim sen.
Andra dagen är jag LEDSEN- och minns inte när jag var glad senast.
Glad och sorgsen på samma gång. Sorgsen för jag är glad och tanken över varför jag inte alltid kan få känna sådan glädje.
Jag kan brista i skratt plötsligt i det svarta hålet- när jag plötsligt skymtar mig själv utifrån.
Humorn är en livlina och ska inte misstolkas som en flykt.
Kanske det som kallas svart humor…;-)
Jag vacklar dagligen på en slak lina mellan liv och död- på allvar.
Önskar att man är rädd om mig för jag behöver det, och det är inte alltid jag orkar vara det själv.
Att vara rädd om mig är att låta mig tala fritt- slippa höra hur andra vill jag ska göra, tänka och känna.
Jag älskar ta del av andras liv och livsöden. Men de är inte mina.
Jag kan lära mig av dem- om jag väljer göra det, väljer bort eller väljer att inte välja.
Jag känner mig misslyckad för jag inte ser, tänker och känner saker som förväntas av mig. Blir jätte rädd.
Jag har en jävligt dåligt självkänsla och är ständigt osäker, lättpåverkad och oberäknerlig.
Jag måste finna mina egna svar utan stress och få tid. 
Jag vill väl. Jag vill verkligen det.
Jag vill få känna att jag är ok och är mitt bästa oavsett om jag är fågel, fisk eller mittemellan.