Allt som är mitt bär jag med mig

Inlägg taggade “livet

ADHD/Bipolär- Läkemedelsträsk

Många bloggvänner med olika typer av neuropsykiatriska och samsjukkliga diagnoser är inne i samma läkemedelsträsk som jag befinner mig i.
Frågorna, tankarna och osäkerheten är många och stora.
I grund och botten handlar det ju inte enbart om ett välfungerande och välmående liv utan ohälsa- i grunden handar det är ett få Leva och inte Dö.
Att leva med en frisk kropp- det som är vår stomme!
Vilken nytta har jag av mina samlade och välfungerande tankar och känsloliv om min kropp är sjuk- och vice versa.

Det finns en systemfel,  byggt på bristande resurser och samarbeten mellan läkare, instanser och behandlare. Finns en skiljsvägg mellan neuropsykiatriker och den som inte är neurologisk inriktad på samma vis:
The principal difference between a psychiatrist or neuro psychiatrist ( neurologist ) Is that the Psychiatrist diagnoses and treats people with mental or emotional problems, using medications, group and /or individual psycho therapy. The neuro psychiatrist diagnoses and treats people when the illness stems from neurological causes. The neurologist makes much greater use of EEG’s, MRI’s Brain Scancs and CAT Scans..
Neuropsykiatriker= ADHD, neuropsyk funktionshinder
Psykiatriker= psykiska sjukdomar (Bipolär)

Jag menar inte nu att den ene inte har tillräckligt mycket kött på benen som den andre- men att det borde falla sig naturligt att specialiseringen är inriktad på ett vis där den andre kunde fylla vissa luckor.
Neuropsykiatriker har enligt min erfarenhet större kunskap om medicineringar kring ADHD än en allmänpsykiatriker har.
Liksom en psykiatriker säkerligen har mer erfarenhet kring medicineringar runt psykiska störningar/sjukdomar som schizofreni, bipoläritet, psykoser osv.
Om man är samsjuk som jag uppstår då risken att jag halkar snett mellan stolarna.
Hur man än vänder och vrider på det så är det patienten som tar smällen.
Vi vet alla hur det ser ut i psykiatrin idag gällande väntetiderna, behandlingar, tillgång till utredningar och inte minst hur olika rehabliiteringarna ser ut.
En får diagnos och medicin- sen är det tack och hej.
En annan får diagnos, medicin, samtalsstöd, terapi, medicinsk auppfljning regenbundet osv. Jag tillhör den sistnämnda och ser mig som Lyx patient.

På ett vis har det inte varit värst att jag känt mig så enormt sjuk- och fortfarande gör till stor del.
Värst är att sjukdomsupplevelserna skapat den värsta formen av sjuka för min del: tron att vara Inbillningssjuk!
Inbillningssjuka som  gjort mitt redan sköra psyke ännu mera tilltufsat och förvirrat!
När jag stått på alla fyra i timmar för inte kunnat djupandas en enda gång och får frågan om hur min ångestgrund ser ut, hur ska jag då svara?
”Jo tack, den finns….”
Har man inte ångest innan så får man det när man inte kan andas och har syrebrist.
Har man svår ångest får man å andra sidan andningsproblem.
Ett tag trodde jag att jag hade fått tillbaka en del sociala fobier jag haft för länge sen. När jag gick ut fick jag svårt att andas. Jag tänkte då att
”Åh nej, jag har fått social fobi, är rädd för folk utan att  jag vet om det….”
När det i själva verket är så att jag fick svårt att andas pga av den fysiska ”ansträngningen” det innebar att röra mig….

En annan sak som det gås miste om är att man kan få hjälp via Läkemedelsförsäkringen gällande biverkningar, men då måste man ju bli tagen på allvar för detta också.


ADHD/Bipolär- Systerskap och vänskap

Systerskap!


Hur mycket kan hända på en vecka?
Den frågan fick jag ofta av min förre ADHD-coach och hur förklarar man det?
Denna veckan var speciellt och har lagt enormt mycket till karma-kontot och gjort enorma goda gärningar för människor jag älskar!
Jag är stolt- över mig själv, mina vänner och det systerskap som symboliserar oss!
Välkommen tillbaks till Livet, min älskade vän!


ADHD/Bipolär- hjärnan är en jävla ögontjänare

Sitter och tar igen mig en liten stund.
Börjat komma tillbaka till den där känslan som gör det roligt att laga mat och bjuda på  middagar.
Jag gjorde det jätte ofta ”förr”…dvs för ca 10-12 år sen.
Ikväll ska jag ha middag. Alla barnen ska vara med också.
Hållt på hela dagen med middag, två av mina allra närmaste vänner- systrar som vi kallar varandra- kommer hit på middag.
Har gjort tacos på begäran av barnen, sedan amerikansk marängcitronpaj och en Fransk kladdkaka med ”riktig” choklad.
Intressant nog; den ena har jag känt sen 20-års åldern, den andra sen vi var 15 år. MEN de har egentligen aldrig träffats på detta sättet och känner egentligen inte varandra heller.
Hade två bråk på eftermiddagen dock som sänkt mig.
Ångest för första gågen på evigheter. Inte ens i mina dippar/låga perioder har jag någon större ångest numera.
Men nu, idag…en timme innan alla kommer.
Typiskt! Stressar mig! Ledsen!
Så jävla lite som krävs för jag ska vackla och snubbla…vill inte ”ner där” nu. De där tankarna på min ”fribiljett” uppenbarar dig i små flashar och jag trycker genast bort dem, men de fastnar där i mellangärdet på något vis, men jag låtsas inte om dem. Kanske är det min hjärna som agerar ögontjänare men jag ska överlista dessa jävla tankar denna gången med.
Fan vad irriterad och frustrerad jag blir…så här ”skör” (?) var jag inte förr.
Inte på långa vägar.
Jag brukar palla trycket för ”småsaker”.
Antar jag nådde min gräns för det där trycket för några månader sen, försöker acceptera…ser det hos alla andra som mår dåligt, men svårt med acceptensen hos mig själv.
Hur blev det så här egentligen?


ADHD/Bipolär- Meds.höjningar och icke-slutförda projekt

 

Ofärdig hall....igen...

Ofärdigt ”design-make-over-bord”…

Höjde min medicinering av Lamotriginen i onsdags.
Märktes direkt…gäspade halva dagen…spännband om huvudet.
Igår fick jag tillbaka biverkningarna jag haft på Concertan plötsligt.
Ringde läkemedelscentralen och fick veta att biverkningarna av Concertan kan öka med dosen/höjningen av Lamotriginen….
Så idag sänkte jag Concertan ytterligare.
Får prata med min läkare nästa vecka när jag ska dit.
Jävla pussel hela tiden….
För övrigt?
Har tränat var dag. Stolt över att jag kommer iväg även om det är en stor ansträning.
Har turen att kunna stänga in mig i en av salarna på gymmet och vara ifred med mitt hopprep. Har funnit en tid också där det nästintill inte finns några folk alls som tränar…mer än några få pensionärer.
HAr ofta dippar framåt seneftermiddagarna och kvällarna dock…
Lätt för tjuta, men så får det väl vara ett tag.
Är glad däremellan och det är jag tacksam för.
Återigen är hallen i kaos. Målade EN avfyra väggar innan luften tog slut i början av vecka så nu står det målarburkar och tillbehör i en hörna och psykar. Slutföra? Ja, men en annan dag….;-)


ADHD/Bipolär- fräsigt dyk

Ett mindre kul- och nytt- alterego...don't like!

Idag är jag inte trött- men seg på något vis.
Efter att varit igång i helgen och haft det bra tillsammans med familjen, sjönk jag rejält igår runt 18-tiden.
Luften gick ur mig och blev mer eller mindre totalt handlingsförlamad.
Inte deppad dock, bara helt avtrubbad.
Somnade när jag lade killarna och när H som var här väckte mig så fräste jag omkring som den värsta vildkatt.
kastade mig på madrasserna med täcket över huvudet och däckade helt.
Vräkte dock ur mig enahanda saker till H som stannat kvar eftersom vi firat påsken tillsammans.
Har dock inget minne av det hela mer än att jag var jävligt trött och kände obehag bara.
Sov sen i 12 timmar.
Kändes inte vidare bra när jag i morse upptäckte att jag hade glömt medicinerna i 2 dagar, och att jag varit otrevlig mot H utan att jag ens hade en aning om det och faktiskt inte hade fog för det heller.
Mår iaf stabilt idag och får nog allt sätta mobilen på larm igen för komma ihåg medicinerna.
Fy mig!
Haft en mysig middag tillsammans med barnen ikväll också!
ingen stress eller press- det gör underverk för mig- och för alla de andra också så klart.
Imorgon är det träning som gäller- märker skillnad i mitt mående när jag tränar. Känner att jag måste börja prioritera detta mer och försöka komma tillbaka till vanan och rutinen.
Men det är svårt när man varit ifrån en längre tid och kondisen har fått lite stryk kan jag konstatera.


ADHD/Bipolär-Varningar om Zyprexa läkemedel

Vilka val gör vi när det gäller medicinering?
Vilka valmöjligheter har vi?
Vilka alternativ finns att inte övermedicineras?
Vilken energi är vi själva beredda att lägga och prova INNAN medicinering är sista alternativet?
Vilken tillgång har vi till alternativa behandlingar; KBT, psykoterapi, sjukskrivningar osv?
Jag har de senaste två gångerna haft intressanta diskussioner med min läkare Björn. Han är intressant att prata och känner mig trygg, fri och öppen i samtalen.
Vi har diskuterat hur man ska kunna balansera den Bipolära delen av mig.
Jag är noggran med att kolla upp vad det är man vill stoppa i mig.
Jag kan visst ta medicin med svåra biverkningar så länge jag själv får välja vilka risker jag tar och kan väga för/-nackdelar mot varandra.
(som med Concertan).
Fann dock info om medicinen jag är misstänksam mot och känner jag måste frågasätta. Jag har aldrig haft psykotiska inslag eller liknande vare sig jag är Hypomanisk (mild) eller Manisk. (kraftig).
Jag sa att ”ska jag ta den där medicinen, Zyprexa,  kommer du ha mig krälandes här utanför 3 ggr/veckan; blir jag inte sjuk av den kommer jag garanterat tro jag är det”.
Det var de värsta biverkningar jag läst- för mig- blev bipacksedeln till Concertan en fis i rymden.
Blev inte bättre av att jag fann att läkemedelsbolaget som gör medicinen man vill ge mig i oktober fick betala de största böter i USAS historia och gigantiska belopp i skadestånd till olika stater.
Just diskussionen kring att jag TROR jag blir sjuk av medicinen, även om jag inte är det i egentligen mening- gjorde mig full i skratt själv.
Jag ser mig numera nästan som ”läkemedels-hypokondriker”….;-)
MEN, å andra sidan är jag jätte känslig för biverkningar överlag och kanske inte konstigt jag är misstänksam.
Nåväl, medicinerna är ingen lek alls.
Lamotriginen jag tar är en sk stämningsutjämnare. Enkelt sätt trycker den undan depressionsdelen så den inte blir lika djup (eller långvarig?)
Eftersom jag ganska ofta drar iväg i HYPOMANI så funderas det över om man skulle medicinera på andra hållet. Dvs ”betongkeps” som trycker HYPOMANIN neråt. Hänger ni med?
Fick utskrivet PYTTEDOS Zyprexa, men som vanligt, stoppar jag sällan i mig något utan att verkligen kolla vad det är och kolla konsekvenserna.
MEN! Bara när jag öppnade bipacksedeln reagerade jag på texten:
”Tabletterna tas genom munnen…..” Spontant tänkte jag att ”vad i helvete, är det skrivet för idioter?”. Normalt står det att tabletterna ska sväljas med halvt glas vatten osv….. MEN tas genom munnen….hm!
Biverkningarna var katastrofa och jag funderade över vad som finns rapporterat kring dessa.
Jag sökte massor. Och fann en del:
”Plötsligt dödsfall. Diabetesrisken är MYCKET hög, metabolismen katastrof och de festa går upp massor i vikt, risk för hjärt/kärl/TIA, spasmer, rullande ögon osv osv..”
Efter en del länkande fann jag att i USA har läkemedelsverket som gör Zyprexa fått betala historiens största böter och skadestånd pga av biverkningar osv. Men inte ett ljud här i Sverige, vilket i sig Uppdrag granskning gjorde ett program om.Varför tystades detta?
Nåväl. Jag är visserligen självmordsbenägen men vill gärna självbestämma det och inte leva under ”plötsligt dödsfall”, efter att kämpat för gå ner 46 kg vill jag inte bli fetför har jag inte blivit deppad innan och hoppa på Torso skulle jag fan göra det då. Att sitta och fika med spasmisk tunga och rullande ögon är inte heller så intressant.
Läkare Björn är dock ingen som pådyvlar och vi har intressanta samtal kring mina svängningar och hypomani kontra mani.
Detta kommer jag skriva om senare också.
Här kommer lite intressanta länkar jag fann om Zyprexa:
Zyprexa i Fass
Zyprexa
Skandalen
Läkemedelsverkets data om risker
EMEAS varning
Wall Street Journal.blog om böter
Reuter 12 januari 2010
Uppdrag gransknings kritik på utebliven reaktion om varningarna
Fox News januari 2009 om stämningen av LILLY läkem.bolag
Finns fler länkar i Läkemedelslistan på höger!

Vill poängtera att om jag hade varit så pass sjuk i mina episoder att konsekvenserna både för mig själv och mina nära blev svåra och smärtsamma, eller om jag ofta gick över gränsen mellan Hypomani och mani, skulle jag trots allt ta medicineringen.
Eller är dealen som nu. Jag skapar ett nätverkskontrakt- och om jag går över i mani utan att inse konsekvenserna får man göra en LTP och om man då trycker i mig ex Zyprexa är detta ok. MEN är ingen jag skulle fprtsätta med på frivillig bas iaf.


ADHD/Bipolär- Påsk i vågor!

Påskafton-morgon, tradition att rita sina ägg...

Långfredagens långfika med vännen Å

Påskafton-påskdag kl 02.05...började måla om hallen!

Så långt hann jag- en del kvar….

Haft det varierande i dagarna.
En skön fredag med långfika, mycket snack och fniss i vanliga ordning.
En bra dag, helt enkelt.
Igår blev det träning igen.
Väl hemma blev det tvärnit på vad jag planerat. Fick lust med så mycket annat och genast spann energin loss.
Barnen pysslade runt och var upptagna med sitt-
och jag lackade bord, klippte och klistrade på mitt projekt
och började måla i hallen.
Å kom på middag. Mysigt.
Kl 01.30 flög jag igång igen. Målade målade målade…
Idag fortsatte jag en del, men luften har nu gått ur mig helt och jag dalar sakta igen.
Längtar till träningen imorgon!
Glad Påsk Alla!


ADHD/Bipolär- sjuk men inte störd

Läste en intressant blogg som handlar om hur människor i samhället är rädda för tala om psykisk ohälsa. Ett bra inlägg och något som verkligen bör lyftas.
Jag älskar läsa bloggar om andra som har samma problematik som jag själv med olika former av funktionshinder, psykisk ohälsa eller som ett eller annat sätt kämpar för ta sig igenom de svårigheter som man står inför.
Alla sätt och former anser jag viktiga att använda för lyfta fram, belysa och informera för minska fördomar, skapa förståelse men framförallt ge kunskap.
Kunskap är outstanding i alla lägen.
Bristen på kunskap skapar rädsla, fördomar och stämplingar som avvikande på negativt vis.
Vad jag däremot har svårt för är när man på ett vis ”höjer sig” själv som en att vara ”mer speciell” för motverka de fördomar som man ständigt möts av.
Jag försöker att välja en annan approach till för de som placerar mig i ett fack.
De får kategorisera mig, göra mig till en stereotyp av något som ”man tror” pga av bristande kunskap och bristande förståelse-
men numera väljer jag att sluta förklara mig, försvara mig och strider inte MOT fördomarna.
Jag försöker välja att vända tänket till att jag står FÖR vem jag är med allt det innebär- på gott och ont.
Väljer att ge mina barn självkänslan att se sig själva och andra som MEDarbetare för motverka det motstånd man möter.
En stämpling som ”störd” är en negativ avvikelse och blir ett beteende som jag inte  tror gynnar någon- snarare tvärtom.
En avvikande person är inte man ÄR- det är något man BLIR.
Jag ÄR inte avvikande för jag väljer att inte BLI det.
Men jag är unik- såsom du som läser- och alla andra.
Jag har ADHD och är bipolär- men- jag är inte störd.
I min värld är störd ett negativt värdeord. Jag smakar på det och det känns beskt på min tunga. Vet inte varför men får fundera över det.
Jag har ställt upp som ”intervjuoffer” och ”föreläsare” i olika sammanhang; varit tillgänglig för kandidater som läser sista specialistterminen på BUP, skola vid några tillfällen och pratat ur andra perspektiv än de rent kliniska.
Jag vill slå hål på att det inte handlar om att vara ”störd” eller vara störig.
Vill ta konkret kunskap till skapa förståelse för vad det innebär för personen som kämpar med funktionshindren eller den psykiska ohälsan.
Jag har en son som frågasatte rimligheten att få bli arg i skolan utan att bemötas med ”nu är han dampig” pga hans ADHD.
Hur hade det blivit om han hade en t-shirt på sig där det stod ”Damp- roules” eller ”Störd och stolt”?
Jag är en rebell i hjärtat och kan gärna vara provocerande och ibland är det ett bra sätt att få andra att vakna. Men i förlängningen krävs också annat. Svår balansgång det där.
För mig handlar det om att bli tagen på allvar.
Känner inte att jag skulle göra det om jag hade Damptant på bröstet.
Det finns så många som faktiskt lider av sina funktionshinder och sin psykiska ohälsa, inte bara de drabbade själv utan även anhöriga.
I perioder lider jag som ett svin av min bipoläritet.
Jag sliter som ett djur för vara disciplinerad även i svängningar som det nästintill inte är möjligt. Men jag lyckas numera ganska bra.
Rädsla för lvergången till hypomani till mani, maler alltid i bakgrunden.
För då vet jag hur allt riskerar att gå käpp rätt åt helvete. Och när kraschen efter en riktig maniepisod kommer, ska jag sopa upp allt, med ADHD-problematiken som ”hjälpmedel”. Vem som helst kan ju gissa hur bra det går? Lägg sedan till två tonåringar med samma samsjuklighet och två mindre barn- som ensamstående.

Störd? Nej, tack! Undanbedes!
Sjuk? Ja. Mest sjuk känner jag mig när jag bara vill dö.
Jag är sjuk i själen när jag sitter med mina pensionspapper i knät och planerar mina barns ekonomiska trygghet, eller när jag får min X-man att skriva över vårdnaden på mig för man inte ska splittra på barnen om jag väljer försvinna bort. Jag är sjuk i själen när jag gör en Mapp i datorn där det står allt ifrån hur mycket de stora ska ha i månadspeng, vilket märke av byxor som passar det ena barnet bäst (pga av olika anledningar)…
Då känner jag mig jävligt sjuk.
Sjukt ledsen.
Sjukt liten.
Sjukt rädd.
Sjukt sjuk.
Stolt? Ja som fan! Var gång jag går ur dessa tankar och finner mening oavsett vad det kan vara, blir jag stolt över att jag besegrat min sjukdom-
för denna gången.

 


Bipolärt knas i skutan- men sikten är klar

Får jag bli arg, intensiv och argumenationslysten är man har ADHD?
Om andra känner till mina diagnoser, gör det en skillnad?
Ses jag då som konfliktbenägen, bristande impulsivitet och utan konsekvenstänk?
Ses jag som ”åh, hon har fått ett dampanfall”?
Får jag vara glad, på ”G”, energisk och allmänt i farten utan få frågan om jag är manisk idag, vilket i sig är ”felaktig” i sin fråga.
Jag är sällan manisk- jag är mestadels HYPOmanisk.
Då får jag en klump i magen som en slag i solarplexus. Då vacklar jag.
Vacklar inte i att få frågan i sig. Handlar om frågan i sitt sammanhang. Att ”man” tycks anse att när jag i hypomani inte är klartänkt, fokuserad eller ”vid mina sinnes fulla bruk”. Att jag skulle vara 
desorienterad, snävtänkt, inskränkt i en annan värld med misstolkningar, missuppfattningar och inte har förmågan att förstå sammanhang.
Får jag lov att vara glad, intensiv och ”mycket” utan att ses som manisk?
Jag är en ganska ”mycket” personlighet, eller är det en episod som är mitt jag?
Får jag lov att vara ledsen, sorgsen, uppgiven och handlingsförlamad utan att ses som depressiv utan tro att jag lider av andra ångestrelaterade psykiska sjukdomar? (har tillräckligt ändå)
Får man lov att vara arg och bli tagen på allvar när man har ADHD?
Kan få lov att bli sedd och lyssnad till utan negativa förväntningar på hur en ”ADHD”-kille/människa får agera?
Diagnoser är ett skit.
Diagnoser är också ett hjälpmedel.
Diagnoser kan innebära kunskap.
Kunskap kan innebära makt- ta makten över sitt liv.
Makten över sin diagnos.
Diagnoser är farliga om jag anpassar dem till vem jag är.
Diagnoser är farliga om människor runtom läser fakta och därigenom tror sig ”veta” vem jag är, vart jag befinner mig och misstro mig.
Allt är uttryck, symptom och variationer som är högst individuella.
Episoderna är inget mått på vem jag är, vilka mina barn är, hur jag ser på just mitt liv- för det är ju det- just mitt liv.
Mina barns liv är en del av mitt- och jag en del av deras.
Alla har sina egna liv.
Vi är alla våra egna.
Har senaste dagarna upptäckt att jag anpassar mig efter vad olika männisor förväntar sig av mig. DÅ brister  jag i trovärdighet.
Jag orkar inte det längre.
Jag vill vara bra som jag är.
Jag vill gå i min egen takt och göra insikter kring mig eget liv.
Jag kanske inte vill göra fler insikter på ett tag.
Jag har ett bra socialt skyddsnät- få människor- men nära relationer.
Jag är trygg med dem. Jag har valt dem själv- och de har valt mig såsom jag är.
Tryggheten att bli accepterad och vetskapen att de agerar om jag går över gränsen från hypo till mani, mildrar kraften och längden i mina episoder.
Jag slipper känna mig misstänkliggjord. Vi kan mötas oavsett var i livet jag/vi/dem befinner sig.
De kan skratta med och åt mig i en hypo-sväng, där jag själv kan ha sanslöst roligt åt mig själv och mina associationer till allt.
Bäst är att jag alltid tas på allvar, att veta att de vet att jag gör mina mest klartänkta insikter, ser sammanhang tydligare än i många andra tillfällen i livet i min hypo-sväng.
De håller mig i handen- i tysthet, ilska, lyssnande, frustration- men alltid med kärlek. Jag tar dem inte förgivet.
Jag är inte ”konstig” och de kan påminna mig om att jag är jag- inte konstigare än någon annan.
För jag vacklar ofta, ser mig själv som misslyckad, värdelös och hopplös. Obotlig tok. Dålig mamma. Jobbig vän. Obekväm.
Blogg-bollplank är vad jag önskar utan kritik på att jag är oberäknerlig i mina tankar och känslor.
Ena dagen vill jag leva- och andra dagen dö.
Ena dagen lämnar jag smärtsamma minnen bakom mig.
Andra vältrar jag mig i dem och tycka synd om mig.
Ena dagen känner jag livslust.
Andra dagen har jag dödslängtan.
Ena dagen- GLAD- då glöms det bort att jag mådde skit för 3 tim sen.
Andra dagen är jag LEDSEN- och minns inte när jag var glad senast.
Glad och sorgsen på samma gång. Sorgsen för jag är glad och tanken över varför jag inte alltid kan få känna sådan glädje.
Jag kan brista i skratt plötsligt i det svarta hålet- när jag plötsligt skymtar mig själv utifrån.
Humorn är en livlina och ska inte misstolkas som en flykt.
Kanske det som kallas svart humor…;-)
Jag vacklar dagligen på en slak lina mellan liv och död- på allvar.
Önskar att man är rädd om mig för jag behöver det, och det är inte alltid jag orkar vara det själv.
Att vara rädd om mig är att låta mig tala fritt- slippa höra hur andra vill jag ska göra, tänka och känna.
Jag älskar ta del av andras liv och livsöden. Men de är inte mina.
Jag kan lära mig av dem- om jag väljer göra det, väljer bort eller väljer att inte välja.
Jag känner mig misslyckad för jag inte ser, tänker och känner saker som förväntas av mig. Blir jätte rädd.
Jag har en jävligt dåligt självkänsla och är ständigt osäker, lättpåverkad och oberäknerlig.
Jag måste finna mina egna svar utan stress och få tid. 
Jag vill väl. Jag vill verkligen det.
Jag vill få känna att jag är ok och är mitt bästa oavsett om jag är fågel, fisk eller mittemellan.


Självbild och personlighet

Jag är vad man brukar säga en stark personlighet, karismatisk, lätt för entusiasmera människor, engagerad, positiv, ”för mkt”, gränslös, integritetslös, hämningslös osv…
En ny insikt jag gjort för inte länge sen var:
”Bara för jag är en stark personlighet behöver jag inte ha ett starkt Jag”.
Blev ledsen den dagen detta slog mig. Ofta fungerat bra med vänner och speciellt i den kreativa delen av mitt yrke. Men ändå har det alltid funnits den där malande känslan av:
”åh tänk om jag blir påkommen, nu är jag snart avslöjad för vara den fejk jag försöker dölja”….
”Tänker jag och känner jag rätt nu…?”
”Är det jag säger verkligen något jag står för?”
”Säger jag detta bara för jag orkar inte med kritik och för få vara ifred med mig själv?”
Jag vet förnuftsmässigt att jag är bra på det jag gör (gjort) men jag vet också att jag valde det jag gör (gjort) som en ”easy way”- för det är den enda värld jag känner mig trygg i.
Men inte den värld jag nu stigit in i.
Nåväl.
Mycket har snurrat kring Socialt arv-avvikelse- aldrig känt mig hemma i mig själv- Självbild- Jagkänslan- mitt egenvärde- vilka är MINA behov- Varför finns jag?
För vem finns jag?
Varför känner jag mig så trasig?
Varför har mitt liv sett ut som det gjort?
Vad är mitt arv?
Till vilken miljö föddes jag?
Vilka valmöjligheter hade jag då?
Vilka har jag idag?
Är de val jag gör mina?
Är de förväntningar från andra?
Jag föddes med en skörhet.
Var människor omkring mig rädd om mig?
Såg de mig eller är jag någon som bara finns?
Hur vet man vikten av att vara rädd om sig om ingen visade:
Hur gör man?
Är jag värd att vara rädd om?
Dysfunktionella familjer/flräldrar kan helt klart förstärka negativt och”lösgöra” eller skjutsa på de ”medfödda” funktionerna.
Gemensamt för alla dysfunktionella familjer är att de skapar ett stressat klimat för barnen att leva i. Oavsett dysfunktinalitet.
Stress. Ett stressat barn….blir ”stress-skadad” på ena eller andra viset.
Hur skapas en Självbild med grundkänsla av
stress, brist på integritet och förvirring?
Vilka blir konsekvenserna?
Vilka vägar och hur mår ett Vuxet barn med denna självbild?
Jag en någon som behöver förstå hur jag skapades för kunna förändra det som faktiskt gick fel längs vägen.